Klockan är fem över fyra på söndagsmorgonen. Mora centrum sjuder av liv, medan jag själv mest gnäller inom mig på hur tidigt och kallt det är. Överallt springer eller halvspringer människor med skidor i händerna, alla på väg nio mil norrut för starten av Vasaloppet.
Det är synd om människorna, tänker jag. Varför denna iver inför detta lidande? Vad får 15 000 människor att kliva upp mitt i natten för att från tidig morgon åka nio mil i ödsliga dalaskogar? Jag sätter mig i bussen, funderar, somnar en stund, drömmer mig bort och vaknar i en helt annan värld.
Berga by, inte mycket mer än ett gärde i en dalgång vid Västerdalälven, men så full av liv och förväntan första söndagen i mars varje år.
Här funderar jag inte längre, här njuter jag. En timme till start. Kylan, den tiogradiga, tänker jag inte på där jag går i startområdet. Skidåkare, skog och snö så långt jag ser värmer lika mycket som brasorna vi samlas kring. Det är idrott och Sverige från sin vackraste sida. En sida så lätt att glömma när uppmärksamheten ofta riktas mot idrott där dopning, våld och hat dominerar.
När massan, ackompanjerad av den klassiska fiolfyllda dalamusiken, ger sig av klockan åtta tycker jag inte längre synd om människorna. Mer avund, för att jag själv inte är lika stark och beslutsam och får större del i festen.
I Risberg, när kylan bitit tag i mina fötter, möter jag en annan värme då en av Vasaloppsveckans 3 500 funktionärer tittar medlidande på mig och säger: "Du ser frusen ut, kom hit så får du lite varm blåbärssoppa. Ta en bulle också." Aldrig har jag känt ett sådant sug att krama en skäggig gubbe, men jag avstår, det är ju inget vi män gör.
Att närma sig en främmande man med öppna armar, nej, sånt kan man åka på stryk för, har jag hört.
Tillbaka i Mora. Det har blivit sen eftermiddag och utanför fönstret ser jag människor stappla från målområdet. Någon tar sig för höften, en annan mot axeln när han inte kan böja sig ner för att ta emot dotterns kram.
Så visst, Vasaloppet är fullt av lidande, men skulle jag sätta en titel på föreställningen skulle jag använda Strindberg: "Ett drömspel - från gärdet i Berga by till Vasagatan i Mora".
Imponerande seger av Daniel Tynell. Till synes oberörd, hela tiden med ett leende på läpparna, berättade Grycksboåkaren om sina tre ryck, som fick de övriga stjärnorna att till slut vika ned sig.
- Jag har varit sanslöst pigg hela vägen, sa Tynell.
Den kommentaren var han nog ensam om i Mora i går.
Jag skrev i lördags om Vasaloppets utveckling på senare år. Vissa saker förändras dock aldrig. Som statuterna för att bli kranskulla. Först och främst ska hon vara kulla och ogift. Efter det går man på "1) Idrottsliga meriter, 2) Faderns eller annan familjemedlems stora idrottsliga meriter, 3) Om morakullor enligt 1) och 2) ej finnes, så kan det ju hända att käckhet och skönhet fäller utslaget."
Kom igen Vasaloppet, det är 2009, det räcker med: 1) en tjej som gillar idrott.