Irman Smajics resa är helt unik.
Det var i alla fall med det intrycket som jag, undertecknad, lämnade vår dryga timmes långa pratstund på ett café i Västervik.
Irman bor för tillfället i Västervik, tävlar för Linköping, jobbar i Norrköping – och tränar i Stockholm.
Slå det om ni kan.
– Det har rent ut sagt varit ett jättepussel. Jag vill knappt tänka på hur många mil jag har tuggat i bilen, skrattar Irman.
Han fortsätter:
– Utöver något påkört rådjur och någon bytt bil har det dock gått bra. Samtidigt hade inte något av det här varit möjligt om det inte vore för min familj. De har varit helt underbara och ställt upp i alla lägen.
Vid sidan om döttrarna Selma, 9, och Alma, 5, kom nuvarande sambon Alexandra in i Irmans liv ungefär när MMA-karriären inleddes.
– Jag kände att jag behövde göra någonting. Det var lite tufft när dottern kunde springa ifrån mig, och jag inte kom ikapp.
Irman vägde vid tillfället närmare 160 kilo och var nyseparerad. Det märks på honom att han inte har förträngt den tuffa tiden.
– Jag var överviktig... ganska rejält överviktig till och med. I mina yngre år hade jag väl funderat lite på kampsport men det var först nu det blev aktuellt. Jag ville gå ner i vikt och sedan ledde det ena till det andra.
Ett samtal med en vän uppe i Umeå blev nämligen startskottet på en häpnadsväckande livs- och karriärresa.
– Han så åt mig att han hade en kompis, Anders, som driver en kampsportsklubb i Linköping. Testa att åka dit. Så jag lyssnade på honom, packade väskan och åkte till Linköping för att testa MMA för första gången.
– Min första känsla var bara: wow, det här är ju skitkul. Trots att jag var stor så kändes det bra. Man kunde vila lite emellanåt och ändå vara tokigt trött efter passet.
Anders Ohlsson är idag coach till Irman och deras första möte den där dagen i Linköping var minst sagt speciellt, berättar stjärnskottet:
– Han presenterade sig som Anders och stod med sina två söner bredvid sig. Den ena hette Tor och den andra Viking. Jag var mest... inga förutfattade meningar, men det här kan bli speciellt, säger Irman med breda smilband.
Sedan då?– Tja, vi klickade nog rätt bra direkt. Men hans första tanke var nog ”vad gör den här tjockisen här” medan jag mest tänkte ”var tusan har jag hamnat någonstans”.
Och nu har duon plötsligt rest över stora delar av världen tillsammans.
Det började i Las Vegas där nybörjaren Irman Smajics gick sin allra första MMA-match.
– När jag väl började tävla var det i andra sorts grenar som Shootfighting. Där man, till skillnad från MMA, inte får slå på backen.
I vilket fall märktes det att Irman hade en speciell talang för kampsport när han gick obesegrad under sina elva första matcher, innan han förlorade i shootfighting mot Tobias Morsing som hade gått 13 SM i brottning.
– Jag var fullproppad av självförtroende efter alla vinster. Hans bakgrund fick jag reda på precis innan matchen och minnet jag har är att jag slog och slog och slog innan han plötsligt kastade mig som en vante. Buren bara skakade efteråt, säger Irman.
Men tro det eller ej så var det den matchen som skulle ge honom ett speciellt telefonsamtal som förde honom hela vägen till USA.
– "Hej, heter du Irman och gillar du att slåss?". Klockan var elva på kvällen och när det samtalet kom tänkte jag väl att det var någon från krogen då jag jobbar som ordningsvakt på helgerna.
Den gissningen var dock rakt igenom fel.
– Klockan var så sent och jag tänkte mest "vem är det här" då jag, Alexandra och barnen hade gjort ett mellanstopp i Västerås på väg till Säfsen under det som var vår första riktiga resa tillsammans. Alla sov i samma rum så jag började nästan bli irriterad innan han plötsligt sa att han ringde från landslaget i MMA. Så jag tvärvände.
För på grund av poängen som han fått i matchen mot Tobias Morsing hade han kvalat in till SM i shootfighting. Där ingen annan ställde upp, vilket fick Irman uppflyttad till SM i amatör-MMA. Och efter flera återbud var det till slut, något osannolikt, bara en viss person kvar där också.
– Jag själv hade inte ens fattat att jag vunnit SM. Då sade den här människan i telefonen att jag kvalat in till landslaget, om jag ville. Sedan var hans följdfråga om jag ville tävla på VM och i något slags lyckorus svarade jag ja direkt – innan jag kom på att jag aldrig gått en match i MMA i hela mitt liv. När han avslutade med att säga att VM skulle gå i Las Vegas, det Las Vegas, så var jag ännu mer säker på att han skojade.
Men fel igen. Bara ett år efter att Västervikskillen med noll riktiga matcher i bagaget gått in i den där lokalen i Linköping var flygbiljetten helt plötsligt bokad till ett världsmästerskap i berömda Sin City. Allt var på riktigt när han direkt fick gå upp mot den tidigare världsmästaren i den där första matchen.
– Jag förlorade på split decision (att två domare dömde förlust och en seger) och kommer ihåg att jag var irriterad på domarna. Men samtidigt hade jag alltså varit nära att slå amatör-världsmästaren i min debut. Då förstod jag också att jag hade talang för det. För mig var det viktigt att känna att jag inte bara varit där för att jag hade fått det gratis till mig.
Två år senare tog han det där svenska VM-guldet och förra säsongen blev det jackpot med försvarande av VM-titeln, EM-guld, SM-guld och guld i Asiatiska mästerskapen.
– Det var väl då jag kände att det kanske började bli för enkelt. Jag tappade motivationen lite i träningen då det var svårt att sätta något nytt mål efter att jag varit den första som försvarat ett VM-guld på amatörsidan.
Till slut bestämde sig därför teamet med Irman Smajic att börja söka en proffsmatch. Efter en tids letande blev det också grönt ljus från Superior Challenge 18 som avgörs på Stockholmsmässan i helgen. Det är en stor MMA-gala som direktsänds både på TV (TV10) och Viaplay.
Irman kommer att ställas mot en annan svensk, Malik Jahmaze.
– Han svingar för fullt och är riktigt avig. Många tycker väl att det är match som match, men för mig är det en jätteskillnad att bara kunna fokusera på en motståndare istället för 31 som det varit på amatörnivån.
Hur stor är skillnaden på en vinst och förlust?– Verkligen jättestor. Just nu är det bara lördag kväll som gäller i mitt huvud, men självklart har jag drömmar. Jag är 35 år och känner att det behöver hända något snart. Min dröm är att kunna leva på sporten och ett gäng vinster på den här nivån kan betyda ett kontrakt med en organisation, match om ett titelbälte, UFC eller precis vad som helst.