Innan frukosten är färdig, eller ens påbörjad, står äldsta dottern marschklar. Kom nu pappa så går vi, säger hon. Eller du kanske vill äta först? Nej, nej, nej, inte om inte du vill, säger jag då. Nej, jag vill äta när vi kommer hem, säger hon. Och då får jag vara hungrig en stund till.
Sen går vi lilla rundan, genom villasamhället, förbi Veta kyrka, ner till travet, förbi Klämmestorpsskolan och hem. Morgon ut och morgon in. Här ska promeneras. Hungriga som vargar kommer vi hem och kastar i oss allt ätbart vi köpte dan före.
Så kan det vara att få hem vuxna barn. De har idéer, egna motionsvanor. Och då gäller det för oss gamlingar att anamma det nya. Själv går jag gärna. Mer än gärna. Jag tror faktiskt att jag kan gå hur långt som helst.
Är det skryt?
Jag bara undrar eftersom en vänlig själ jag känner kom fram efter Blodomloppet för någon månad sen, knuffade mig i sidan och sa: du som brukar skryta så dant att du är med och springer olika lopp.
Skryta? Jag som nästan alltid kommer någonstans i mitten av de startande. Vad skulle jag ha att skryta över? Att jag är den mest mittersta deltagaren?
Hör upp allihop! Titta på mig, ingen är så mycket i mitten som jag. Mitt i prick, det är jag. Varken för bra eller för dålig. Mera lagom. Ja, den mest lagomlige, det är jag. Lagomlöparen. Lagomgångaren. Lagomspelaren. Herr lagom.
Lagom retligt var det för Italien i fotbolls-EM. Nog måste väl italienarna sitta där med Europas längsta näsor nu när de inte gick vidare till kvartsfinal. Och det bara för att de inte fortsatte spela så bländade offensiv fotboll som de gjorde mot Sverige i första halvlek. Det var ju den bästa fotboll vi sett på länge. Och så tror de dumma jäklarna att det går att backa hem och försvara sig mot ett folk som svenskar. Alla svenskar är inte lagom som jag. Vi har en uppsjö av människor som vill vara bäst. Som är bäst när det gäller. Som har den tur som behövs, ska jag tillägga. För det är klart att Zlatans klack var tursam. Att bollen gick i mål, menar jag. Varför tog inte italienaren på mållinjen med händerna? Italien borde dessutom ha gjort 3--0 i första halvlek. Och då hade det aldrig blivit sånt tjafs efteråt.
Riktigt trött på EM blir jag, och många med mig har jag förstått, på det eviga tjatandet. Måste det verkligen vara så många experter som tycker och tycker och tycker. Som pratar och pratar och pratar.
Varför måste de prata så mycket, sa min syster i Norrköping häromdagen. Hon är en helt vanlig svensk tevetittare, modell lagom. Inte så fotbollsintresserad, men när det drar ihop sig till EM och VM så tittar hon gärna. På de matcher Sverige spelar.
Hur många själsfränder har inte hon?
Om det är fyra miljoner svenskar som tittar på en EM-match med Sverige så undrar jag hur många av dem som egentligen vill höra alla utläggningar om uppställningar och diamanter och allt vad det heter? En miljon? Två miljoner? Hundratusen? Tjugofemtusen? Är ens alla de som själva spelar fotboll intresserade?
Och hur många tycker att Zoran Lukic har något viktigt att säga när han påstår att Fredrik Ljungberg visar världsklass när han fortsätter springa rakt fram så som han gör i väntan på Zlatans passning vid Sveriges första mål mot Bulgarien?
Det är ju trams.
Vilken korpspelare som helst, till och med en lagomspelare som jag, skulle fortsätta framåt mot motståndarnas mål i väntan på en passning. Att jag sen inte skulle hinna fram eftersom jag springer så lagom fort är en helt annan sak. Dessutom skulle Peter Johansson göra mål själv utan min hjälp.