Landet. Det är dit man vill. Det är dit man längtar. Bort. Ut i naturen. Skogen. Sjön. Solen. Värmen. Gräset. Grusvägen. Motionsrundan. Men också regnet och stövlarna. Dasset. Jadå, man längtar allt dit också.
Det är på sommardasset man gör som bäst ifrån sig, så att säga. Det är där man tänker som störst. Medan vinden tjuter mellan väggspringorna och får en att rysa av både o- och välbehag löser man all världens problem. Nåja, nästan. Och det är på dasset man springer som fortast. I tanken, alltså.
För när man sitter där och stirrar på spindelväv och gamla Allerstidningar så ser man också en bit av vägen eller stigen utanför genom dörrspringan. Då kan man med lätthet också föreställa sig själv komma springande på samma väg. Och då går det undan. Jädrar, vilken fart man har förbi fetknopp och syrén. Förbi ormbunkssnår och smultronblom. Det är så att blommorna böjer sig för fartvinden och bugar av vördnad. I dag, tänker man, i dag ska jag springa utav bara den. Oftast har man glömt bort vad stort man tänkt så fort man stängt dörren bakom sig. Men det händer att man kommer ihåg.
Senast jag var på dasset tänkte jag på fotbolls-VM. Tråkigt tänkte jag. Att det inte blev Sydkorea och Turkiet i final, alltså. Det hade väl varit roligt med ett nytt världsmästarland. Men inte. Nä, det hade blivit helt annorlunda om jag varit med. Plötsligt såg jag till min stora förvåning mig själv komma inklivande på plan tillsammans med Sveriges VM-lag. Och de andra i vårt korplag var också med.
Så stolta de stod där och hörde nationalsången spelas. Göran Dahl som stod efter Henke Larsson och Johan Mjällby tog ton och sjöng så högt att Jonas Junggren kände sig tvingad sjunga han också. Först ynkligt, men sedan med klar och tydlig stämma. Och när Jonas sjöng ja då måste ju bara Peter Johansson sjunga också. Sjungandet spred sig. Johan och Leif Hallin sjöng så det sprakade om dem. Vi stod där alla med tårfyllda ögon och vrålade så hela Japan måste ha hört oss.
Kari Kesti hade en vacker röst, Jan Tudegård likaså, Hasse Frominder däremot? nåja, vi intill fick vråla lite högre. Själv lät jag som Pavarotti (det här var ju en dagdröm) men hade vår lagledare Kjell-Åke Johansson på ena sidan och stördes lite av hans hulkande.
Under den korta uppvärmningen ramlade både Kesti och Tudegård omkull och Frominder fick en boll mitt i veka livet så han vek sig. Dahl var tvungen att ta ett bloss. Johan Hallin hade problem med ena skosnöret. Junggren fick snedträff och sköt upp bollen på läktaren. Ack ja.
Kommen så långt i mina funderingar stördes jag av en geting. Det vet alla som varit på ett utedass att det inte är särskilt kul att få in en geting där.
Den här ville prompt ner i holken. Kanske bodde den där, vad vet jag? Gjorde den det så förstår jag att den blev arg. Och vad sa han när han kom hem till sin fru?
Du, inte en dag till i det här jävla hålet, alltså. Nu sitter det en människa här igen och verkar tro att han kan göra som han vill. Men nu tar jag inte emot mer skit, hör du det! Vill inte du flytta, så flyttar jag ensam. Och så flög han sin väg mitt i sommaren och kom aldrig tillbaka.
Själv sprang jag.
Genom sommaren sprang jag. Över ängar och hagar. Genom skogar och fält. Över bäckar och flöden.
Sommaren log förföriskt mot mig och sände mig ljuvliga dofter till mötes. Vill du ha mig, sa sommaren. Vad tror du, sa jag.
Vi älskade.
Och eftersom sommaren inte är slut än håller vi fortfarande på.
Sport- Cnorren