Titta på teve på onsdag kväll. Då får några riktiga stollar breda ut sig och på fullt allvar påstå att fotbolls-VM 1958 aldrig ägde rum. Att det hela var en stor bluff av amerikanska underrättelsetjänsten. Låt bli att titta förresten. För det förstår väl alla att förnekarna inte har rätt. Eller?
Tänk om det är sant.
Tänk om VM 58 inte fanns. Tänk om det aldrig spelades något gruppspel i Norrköping. Paraguays landslag var kanske aldrig i stan den sommaren. Paraguay förlorade kanske aldrig på Parken mot Frankrike med 3--7 och vann kanske inte heller med 3--2 mot Skottland. Tänk om alla de 10 000 som såg matcherna blev lurade. Tänk om de satt och såg Waria mot Taborsberg och Norrköpings FF i stället.
Tänk om jag inte fanns.
Jag var inte gammal på den tiden. En liten grabb. Men nog har jag för mig att jag tyckte det var verklighet det där med fotbolls-VM. Men vad begriper väl en liten kille om sådant? Verklighet eller inte. Allt var kanske bara ett dataspel även om det inte fanns datorer i Sverige då. I USA fanns det.
Sådan där stora klunsedunsar som var som hus. Säkert satt det några riktigt sluga ingenjörer i Kalifornien och spelade dataspelet Fotbolls-VM 1958 medan vi intet ont anande svenskar gick omkring och trodde att vi såg det vi såg.
Mig spelar det inte så stor roll om det var VM eller inte. Men det finns ju de som var med och spelade som gärna vill ha sina minnen kvar. Kurre Hamrin till exempel, svensken som gjorde ett mycket omtalat mål i semifinalen mot Tyskland. Inte vill han bli fråntagen det.
Men nu är det 2002 och det stundar VM igen. Finns VM nu? Om det var konspirationsteorier omkring VM för 44 år sedan vad ska man då inte tro om VM nu? Med den avancerade och förfinade teknik vi förfogar över kan vad som helst bli till vad som helst. Törs man ens lita på att de bilder vi tydligt tyckte oss se från den svenska träningen verkligen föreställde ett mindre slagsmål mellan Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg? Eller var det japanska statister? En dataanimation?
Det var sådant jag gick och funderade på när jag under fredagen tog en långpromenad för att mjuka upp inför lördagens tvåmilslöpning i Göteborgsvarvet. Jag gick på landsbygden. Det var så vackert. Rapsen stod så gul att det stack i ögonen. Fåglarna sjöng kärlekstrudelutter i en dunge, i en hage stod en fölunge ostadig men still intill sin lugnt betande mamma. En tjurkalv hade letat sig ut ur en inhägnad och råmade. Hans mor svarade och kom traskande mot staketet med juvrena gungande och svängande i otakt med svansen som uppenbart viftade efter flugor.
Tänk om inget av det jag såg fanns?
Finns ni, sa jag högt och feta fru ko vände sig om mot landsvägen och bligade så där ofundersamt som kor gör. Hon tuggade på något. Efter en stund nickade hon med huvudet. Därefter sträckte hon på nacken och råmade. Två gånger. Jodå, visst fanns hon. Hon hade det ganska bra, sa hon. Men hon var lite orolig för pojken. Han ville aldrig göra som hon sa. Bara tvärtom. Och alltid hade han så bråttom.
I Göteborg tänker då inte jag ha bråttom. Det hade jag förra året. I alla fall till en början. Över Älvsborgsbron och ett litet stycke till. Sedan gick fötterna sönder. Eller sönder, det blev blåsor under varenda tå. Och då hade vi bara sprungit 7 kilometer. Så det är därför jag varit ute och gått. För att vänja fötterna vid skorna.
Man måste vänja sig. Så är det alltid. Det måste Håkan Ericson i IFK Norrköping också. Kan han träna? Det är frågan, det? Visst, han har tränat fotbollslag tidigare. Men på lite lägre nivå. Som Motala AIF. Nu tar han vid i IFK där Bengt-Arne Strömberg uppenbart misslyckades. Vad håller de på med i IFK?
Laget ligger ju sist i allsvenskan? Så var det inte 1958. Då kom IFK tvåa efter Göteborg. Och Motala AIF åkte ur. Eller var det ett påhitt av amerikanska underrättelsetjänsten, det också?
Sport- Cnorren