Farbröderna satt hemma i tevesoffan i tisdags och skämdes. Allihop. Tommy, Odde, Arvid, Göcke, Dicka, Kenneth, Lasse, Klinga, Lången, Johnny, Ruben, Stjärna, Anka, alla. Jörgen också. De skämdes över Sveriges urusla insats mot Tjeckien.
Mångmiljonärerna i svenska ishockeylandslaget Tre Kronor har ju varit minst sagt omskrivna och omtalade efter kvartsfinalförlusten mot Tjeckien i World Cup. Den ena tyckaren efter den andra har försökt att analysera vad som gick fel och hur man kan rätta till det. Och svaret är ju så enkelt. Låt spelarna betala! Till nästa turnering får inte miljonärerna vara med om de samtidigt inte förbinder sig att betala en miljon kronor var om de förlorar med 1--6. Förlorar de med uddamålet skulle det kunna räcka med 100 000 var. Det ska inte bara svida i skinnet att förlora på ett så förnedrande sätt. Det ska kännas i plånboken, också.
Och nej, det är absolut inte synd om dem. Alltså, här pratar vi om människor som har löner långt över vad Skandiadirektörerna får i pensionsavtal. De här is-coola killarna har råd att böta. Underprestationer har det talats mycket om. Peter Forsberg har underpresterat, Niklas Lidström har underpresterat, Markus Näslund har underpresterat. Alla har underpresterat. Jag tycker precis tvärtom. Några under har de sannerligen inte presterat.
Jesus gjorde under. Han fick lama att gå och skulle behövts i Tre Kronor som var minst sagt handlingsförlamat. Uri Geller var en annan som gjorde något som liknade under. Han böjde skedar. Joe Labero är en tredje. Men ingen av dem har varit med i World Cup. Inte i svenska laget i alla fall. Beträffande Näslund tycker jag inte det är så konstigt att han aldrig lyckas i Tre Kronor. Där spelar han ju med svenskar. I NHL har han fyra medspelare på isen som med själ och hjärta, kraft, mod, envishet, tålamod, jävlaranamma, och till och med dumdristighet, vad ni vill, går in för att med alla tänkbara medel ta bort var sin motspelare och även störa en femte, så att just svenske Näslund kan komma i läge för avslutning. Jaja, alla var dåliga mot Tjeckien. Kim Johnsson var allra sämst. Själv var jag dålig i Tjeckien. Fast det var länge sen. Så länge sen att landet hörde ihop med Slovakien och hette Tjeckoslovakien. Det var VM i ishockey 1985. I Prag. Vi var ett helt gäng som var där och dränkte sorgerna på Svedsko Paviljon. Stället hette inte så, men vi döpte om en bar och drack upp den. Detta efter 0--5 och 1--6 mot Finland i ett sällsynt dåligt VM för Sverige.
Som tur var spelade vi inte själva i laget, vi tittade bara på.
Vi var ett gäng som åkte runt sju år i följd och tittade på hockey-VM och delar av Europa. Vi började i Göteborg 1981, och fortsatte till Helsingfors, Dortmund, Sarajevo (OS), Prag, Moskva, och avslutade med VM-guld i Wien 1987.
T ommy, Odde, Arvid, Dicka, Göcke, Kenneth, Lasse, Klinga, Lången, Johnny, Ruben, Stjärna, och Anka gillade och gillar hockey. De var med de här åren, vissa varje gång, några bara en eller två. Att se Tre Kronor spela har alltid varit högtidsstunder för dem. Även i teve.
Tills i tisdags.
Då satt de där i sina tevesoffor och skämdes och önskade sig bort. Till gamla Svedsko Paviljon. De ville glömma matchen. Så här dåligt vill de aldrig mer se ett svenskt ishockeylandslag spela. Aldrig mer.
Nä, låt spelarna betala för sig. 100 000 kronor var till svensk ungdomsishockey för varje insläppt mål.
För övrigt spelade Tjeckien otroligt bra och lekte ishockey.
Mer sånt, tack.