Du är visserligen bra nu och duger som du är. Det ska du veta. Men om du vill bli bättre. Hur gör du då?
Det beror på vilken nivå du befinner dig på. Träningsmetoderna varierar. Men vare sig du är motionär eller tävlingsryttare så gäller att du måste fortsätta träna i det som ibland kan upplevas som en evighet. Betänk också att det finns så många där ute som vill bli bättre. Som vill bli bäst. Om inte nu så i alla fall snart. I år.
Rebecka Wärnsten från Skänninge har ridit sedan hon var liten och har tidigare tävlat i hoppning. Nu vill hon ut i terrängen. För att det är så kul. Hennes 15-åriga häst Felino är hopphäst och har hoppat 1,30. Men Rebecka vill ha igång honom i fälttävlan. Vi träffades i nyårshelgen på Nina och Sissi Liljas ridanläggning i Gottlösa där Rebecka likt 30 andra terrängsugna tagit sig för att träna terräng. Inomhus.
Hennes mål och något av nyårslöfte är ganska blygsamt. Att debutera.
Själv är jag ännu mera blygsam. Jag vet inte ens vad jag vill.
Förra året började jag ta ridlektioner. Det gick så där.
Men jag satt i alla fall kvar.
Andra terminen märktes en klar förbättring.
Det sa till och med mina ridfröknar.
Bra, Jörgen, sa de. Både Lotta och Emma. En gång hade vi Susanna och hon sa samma sak.
Men frågan är om jag blir kvar nu. Nu när jag kan rida, menar jag. Fast den kunskapen är förstås en tolkningsfråga. Vad jag menar med att kunna rida är inte riktigt samma sak som när man talar om att Rolf-Göran Bengtsson eller Malin Baryard-Johnsson kan rida.
När man talar om dem brukar man lägga till ett ord: verkligen. De kan verkligen rida.
Så säger ingen om mig. Möjligen frågar de: Kan du verkligen rida?
Ändå var det för att kunna rida åtminstone lite som jag startade i ridgruppen. Att lära mig förstå såväl ryttare som hästar lite bättre än tidigare eftersom jag skriver en hel del om ridsport. Varför rider man? Hur gör man? Vad ger det? Vad tycker hästen?
Det här har jag lärt mig: För det mesta tycker hästen det är roligt att springa. Eller roligt och roligt. Den gillar att springa. Sånt känner man. Och den är ivrig och uppmärksam. Vill framåt. Ibland vill den för mycket.
Däremot verkar många hästar inte tycka om att klä på sig. Sadel är ett otyg, tycker de och spänner magen och nafsar efter den som tänker spänna sadelgjorden. Få saker och ting över mulen och huvudet är inte alltid så kul, det heller.
Men vi då? Människan? Varför rider vi?
För att det är kul, så klart. Det är kul att sitta kvar i sadeln medan djuret under en ökar hastigheten i gångarten och till och med spränger fram i vild galopp. Eller när det gör som man vill och stannar när man säger till.
Då är det samspelet djur/människa som fångar och fängslar. Som roar. Ett samspel som för ägare och skötare även innebär ett himla slit i stall och hage. Ett smutsigt jobb jag som enbart lektionsryttare oftast slipper. Men jag får hjälpa till om jag vill och har tid.
Hur gör man? Ja, det beror på om det gäller avsutten eller uppsutten kontakt. Men i all kontakt bör man ha respekt i åtanke. Och kärlek.
Ska man rida faller sig det mesta helt naturligt. Det är ungefär som att cykla. Först verkar ridning jättesvårt, men får man väl kläm på det så... Och kommer ihåg att vänster kan heta inre eller yttre (tygel/skänkel) beroende på om det är armar eller ben som styr.
Så vad vill jag? Vad är mitt nyårslöfte?
Att Ryktbart fortsätter även under 2015.