Påsk är det, och gult är det. Konstiga fjädrar i allsköns färger i buskarna. Och små, gulliga påskkärringar som lämnar små, gulliga, egenhändigt tillverkade påskkort i dörren. I utbyte mot lite godis fick jag ett sådant kort på skärtorsdagen.
Kortet, eller teckningen, var tillverkat av en av de två kärringarna som stod i dörren. De bodde på Häggarpsvägen, sa de, och hade vandrat långt. Den ena av dem torkade sig om pannan så som den gör som gått väldigt långt. Minst en gata hade de gått.
Då mindes jag hur det var förr. När jag var barn. Då var allting så stort, så tjockt, så brett, så mycket, och såååå låååångt. Det som i dag framstår som en kortare gatstump var då en jättelång väg och dåtidens berg visar sig i dag vara en liten oansenlig kulle. Men går man upp på den kullen kommer minnena tillbaka och slår en med häpnad. Det är bara sex, sju meter ovanför omgivande terräng, ändå står jag ett par hundra meter upp och blickar ut över hela Östergötland.
Vi spelade fotboll nedanför det där berget, Ljurakullen. Ibland tyckte man sig skymta en bergsbestigare högt däruppe när man kisade mot solen. Ibland när man tittade upp stod det indianer längs hela bergsryggen. Solen sken alltid förr och mycket mer än nu. Den var liksom större på nåt vis. Himlen var så blå som blå kan bli och så stor att man var tvungen hålla armarna utsträckta om man skulle visa hur stor. Fotbollen var större också. Ibland när man skulle sparka till den träffade man den samtidigt med både fot och knä. Ibland fick man den i huvudet och föll som en kägla och omedelbart efteråt visste man inte riktigt åt vilket håll man skulle springa för att spela för rätt lag.
Själva idrotten fotboll, spelet, har alltid varit stort. I alla fall för mig. Det har funnits tider i mitt liv då jag törs säga att fotboll betydde allt. Jag läste allt jag kom åt om fotboll. Jag pratade fotboll. Jag gladdes och led med mitt favoritlag. Det lag jag höll på just då. Först var det Helsingborg. Sen blev det Djurgården. IFK Norrköping. Av utländska klubbar gillade jag Manchester United. Och Real Madrid, förstås. Jag grät fotboll. Levde fotboll. Och dog nästan när det gick på tok för "mitt" lag.
Även om gråten tystnat och lidelsen slocknat så rycker det än i dag i allt äldre ben och fötter så fort våren nalkas och gräset tittar fram. Ju grönare gräs, desto fler ryckningar. Det finns stunder då det till och med doftar fotboll. Och då tänker jag inte på omklädningsrum. Nej, det som doftar är gräs och jord och fartfylld kamp. Det är doften av mål och straff och frispark och knuff och ruff och klack och nick. Det är korvdoft från kiosken och det är kaffe och godis. Doften finns både omkring en och inom en. Den tillhör något inom en. En känsla. Ibland doftar det blåsig och kylslagen kväll i september, och ibland varm och torr augustisöndag. Liksom underbar kväll i maj.
Nu i påskatider är fotbollen igång igen på allvar och det sparkas snett både här och där. Jaja, rakt också, och framåt, bakåt, uppåt, in och ut, och till och med skruvat. Men man får inte säga till en fotbollsspelare att han eller hon sparkar boll. Då blir de förbannade, bollsparkarna.
Antagligen är det förenklingen de är emot. Att sparka boll låter helt enkelt för dåligt. Som om man inte bytt om till fotbollsskor utan går kvar i lågskorna, eller stövlarna. Ändå är det ju just sparkar på en boll de gör. Och doftar. De doftar dribbling, de doftar passning. De luktar hörna, de luktar mål och match. Spänning. Glädje.
Glad påsk, sa de små kärringarna vid dörren och gav mig en tecknad kyckling. De störde visserligen min helgfrid, det gjorde de. Men den lilla uppståndelsen vid dörren gjorde mig absolut ingenting. Tvärtom. Dessutom hör ju uppståndelsen påsken till.
Sport- Cnorren