Allt var förberett. Det var början på maj och jag hade till och med köpt champagne och höll på att skriva ner färdiga svar till intervjuer. Jag skulle under sommaren sätta personrekord på Göteborgsvarvet, göra tio mål i fotbollskorpen och iförd ballonger under tröjan cykla Tjejvättern. Dessutom ville jag ta medalj i DM i någon teknikgren. Veteranklass, eller vad som helst. Så hade jag bestämt. Ingenting blev av.
Förkylningsbesvär satte stopp för springandet i Göteborg. Inte så mycket att orda om. Så var det. Värre är att benen efter det inte haft lust att springa. Jag har fått tvinga dem.
"Nu kommer ni med här. Inget tjafs. Nä, gå inte nu. Spring, sa jag."
Motvilligt har de lytt och lyft. Fast det har känts att de inte har haft rätta viljan. De gör sig besvärligt orörliga, tunga och stela i knäleden, och vid anklarna känns de svaga och eländiga. Lätt vrickade.
Det var benens fel att det heller aldrig blev allvar av idéerna om Tjejvättern. Ballonger hade jag köpt, men använde de istället när sonen tog studenten. Dock inte under tröjan. I stället la jag dem under stolsdynorna som brakkuddar.
Fotbollen har jag varit med i. Eller på. På planen. Ja, bredvid också. Fast en match hade vi ingen avbytare. Motståndarna hade tre och sprang sönder oss. Vi sprang också sönder oss. Tre matcher har jag varit med i. 3--6, 1--9, 1--9. Om det var fyra så blev den fjärde 3--8. Är det kul?
Inget mål gjorde jag heller. Träffade inte ens bollen även om chansen fanns. En gång var jag bara några meter från målet när bollen kom flygande från vänster på en halvmeters höjd. Jag lutade mig så där snyggt snett bakåt åt höger som Zidane brukar göra och lät min vänsterfot tala. Det blev en talande tystnad, foten slog ett jättestort hål i luften och jag vred mig själv i spiraler i en urtjusig piruett allt medan bollen räckte ut tungan. Motståndarna i Aston Samba dansade vidare som om ingenting hänt. Och det hade det ju inte heller.
Ingenting har hänt mig under sommaren, känns det som. I träningsväg, menar jag då. Även om döttrarna har fått med mig ut på långpromenader. Det är trevligt att vara ute och promenera. Småsvettig blir man också. Men träning? Nej.
Något som har hänt under sommaren var att en tå gick sönder. Av. Eller nästan. Det var i garaget visst, jag trampade lite trist. Skulle hämta nåt, har glömt vad. Mörkt var det. En lampa hade slocknat. Ändå gick jag fort. Småsprang. Trots all bråte så visste jag precis var jag hade grejerna. Förbi påsarna med gamla fotbollsskor och säckarna med planteringsjord, till höger om skåpet med färgpytsarna och till vänster om den gamla skänken som sett bättre dar. I denna flygande fläng slog vänsterfoten rakt i sonens obetänkt elakt listigt, ditslängda, stenhårda inlines. Det gjorde så ont att lampan tändes.
Så sen kunde jag inte träna på grund av den där dumma tån som bara såg liten och fånigt röd ut. Det gick inte att springa. Knappt gå. Inlines gick däremot och jag har hunnit med några gånger mellan skurarna.
Eftersom jag aldrig hunnit träna ordentligt så tvingades jag spola idéerna om DM, också. Fast sommaren är ju inte slut än, förstås. DM-arrangörer av alla de slag som vet med sig att det bara finns två startande är härmed välkomna att höra av sig till mig så kommer jag och tar bronset.
Personrekordet i Göteborgsvarvet får vänta. Kanske blir det aldrig bättre. I väntan på svaret funderar jag på ett annat rekord som Harry Ring varit snäll att förmedla. Han har skickat mig en text från Corren 1903 där det skrivs om ett rekord i det tysta. Texten handlar om en torpare som gått den fyra mil långa vägen mellan Rök och Motala skjutande på en kärra med nyslaktad gris på 120 kilo. Tidningen skriver att ekipaget gick på fredagsnatten och var framme i tidiga morgonstunden på lördagen.
Vilken utmaning! Alla ni i Rök som känner till ett stort svin kan härmed höra av er till mig så ska jag åta mig att dra svinet på en kärra till Motala.
Sport- Cnorren