Det finns de som menar att idrott och musik hör ihop. Jaha, det stämmer väl eftersom allt hör ihop med musik. Uppstår inte ljuv musik när man ser en blomma? Jo, men visst. Och när man ser någon man tycker mycket om? Jo-o-då, då sjunger det av bara den. Och så är det med allting. Hela tillvaron. Antingen svänger det, eller också inte.
Det behöver nödvändigtvis inte vara rockmusik. Häromdagen steg en svensk visa upp ur mitt inre och hjälpte mig sedan att springa fem kilometer.
I makligt tempo såsade jag mig ut i torsdagskvällens härliga luft. Dagen hade varit varm och klibbig. I alla fall min dag (mer om det strax).
I björkallén mitt emot Mantorptravet mötte jag tre joggartjejer. Jag törs inte gissa åldern på alla tre, men råkar veta att åtminstone en av dem nyligen fyllt år. 30, tror jag. Vi hälsade. Så där som man gör när man är ute och springer. En springare stannar inte och småpratar om väder och vind och vad stora barnen har blivit och så. Nej, nej, nej. När man springer går man direkt på. Det skulle anses väldigt suspekt om en löpare sa mer än nödvändigt. Då skulle man bli omtalad i bygden. Titta, skulle man säga: där borta kommer han som jag berättade om i går kväll. Pratlöparen. Det är nog nåt fel på honom.
Med detta i våra omedvetna tankar uppstod inga problem i mötet i allén. Mitt i ett steg, eller två, flåsade vi hej så där lagom stötigt så det hörs att man är ute och tränar. I alla fall lät jag så, hon lät nästan som vanligt och såg närmast oberörd ut. Ja, det gjorde alla tre. Ändå hade de sprungit dubbelt så långt som jag. Och hela den sträcka de sprungit hade jag kvar. (Det kan bli ett utmärkt räkneexempel för vetgiriga).
Precis som vi passerat varandra började mina ben bli piggare. Stegen blev en aning längre. Jag sprang lite snabbare än makligt nu, för tänk om de andra två vände sig och undrade vem det var som hälsat. Då ville jag inte springa långsamt och stelt. Utan kattmjukt. Kanske var det därför min mage liksom började spinna också, det bubblade inombords. Det var sång som ville fram. Som trängde sig fram.
"Där gingo tre jäntor i solen på vägen vid Lindane Le, de svängde, de svepte med kjolen, de trallade, alla de tre."
Gustaf Fröding skrev dikten som publicerades 1894 i Nya Dikter. Felix Körling tonsatte den. Och nu sjöng min kropp den 110 år senare och blev samtidigt lätt som en fjäder. För jag glömde att jag sprang. I stället trodde jag att jag var i Värmland och gick omkring i Frödings trakter. Solen sken vid sjön Alstern. Jan Ersa och Per Persa trätte som vanligt, Lars i Kuja slet sig fördärvad på sin åker, och Erk och Maja gick fortfarande i giftastankar. Och de tre jäntorna trallade. Jag såg dem framför mig. Jag hade ju nyss mött dem. Plötsligt var jag hemma.
En annan sång var det några timmar tidigare. Jag träffade släktingar. Min mor bjöd på köttbullar. Mm. Ute var det varmt. Mycket varmt. Jag busade med Femke. Hon är tre och ett halvt. Hennes lillasyster Anouk sov i sin vagn. Vi sprang ikapp på en gräsmatta. Femke vann. Vi pallade röda vinbär så vi blev kladdiga. Vi åkte sparkcykel. Åt Saras goda bullar och hallonsyltkakor så vi blev kladdiga igen. Glass. Drack Ammis saft. Och vi lekte bro, bro breja. Jag blev anklagad för att ha tagit prästens sko, men det hörde visst till visan, eller ramsan, sa Ammi som kan allt om sånt. Och så sjöng Femke och hennes mamma Marie.
Hup, sjöng de, hup, Holland, hup. Och så en massa ord till. På holländska. Fantastiskt. Imponerande. Roligt. Rörande. Och Femke sa att man helst ska ha orange tröja på sig när man sjunger. Eller hejar. För det var den holländska motsvarigheten till heja, Sverige, de sjöng. Flickornas pappa Richard kommer nämligen från Holland och gissa om det sjöngs hup, hup hemma hos den här familjen under nyligen avslutade fotbolls-EM. Heja Sverige också, förstås. Själv sjunger jag gärna Greklands lov efter EM. Och tre trallande jäntor, förstås.
Sport- Cnorren