Allt är inte fotboll. Allt är inte EM. Så har man en minut över kan man ju göra något annat. Lyssna på barnen, till exempel. Det gjorde jag i torsdags från min undanskymda plats i trädgården där jag satt och ansade en illa medfaren och dåligt plattsatt gång. Grannbarnen lekte på gatan. Långt bortifrån Mantorp Park hördes bruset av racerbilar, antagligen STCC-bilar som testade banan inför helgen. Klara, färdiga, gå, sa barnen.
De tävlade. Åkte cykel. Inte alla på en gång, utan en i taget, och på samma cykel. Först var det en sträcka bara på gatan, jag hörde en kille trampa iväg och hur han sladdade ett stycke bort och hur han kom andfådd tillbaka och sladdade in i mål.
-- 38, sa en röst som tydligen tillhörde tidtagaren.
Så var det nästa tävlandes tur. Och nästa. Starterna kom och gick lika ofta som koltrastarna kastar sig över körsbärsträdet i grannens trädgård. Starterna ja, ibland var det klara, färdiga, gå; ibland ett, två, tre, och så var det någon som helt klart sett mycket på Gladiatorerna i teve. För med lika klar och tydligt markerad röst som Gladiatordomaren Dag Olsson hördes nu ur barnamun: tre, två, ett! Och jag vet inte varför, men det verkade som om cyklisterna kom iväg bättre till denna start. Det bara fräste till i asfalten och så flög de iväg.
-- Time out, ropade Karl plötsligt.
Time out, time out, time out, sa de andra och så var det tydligen rast, vila en stund. Jag tror det var grillning på gång hemma hos Karl för då och då kom små retfulla doftdoser genom spireahäcken. Och under tävlingsuppehållet funderade jag på hur det lät när jag var barn.
Nere från motorstadion i Norrköping, den låg borta vid Dagsbergsvägen, hördes ylet från brusande motorer. Det var speedwaylaget Vargarna som tränade. När det var tävling kunde vi höra åskådarjublet också. Klara, färdiga, gå, ropade vi och så cyklade vi runt kvarteret Kardusen i livsfarlig fart. Hjälm var inte till att tänka på. Det fanns inte på den tiden. Nu kommer jag ihåg att även vi körde en och en ibland. Jag vann aldrig. Det var lite farligt i kurvorna och jag min mes hade lite svårt för att sladda. Ingen cyklade så fort som Karl-Gunnar. Men så blev han tävlingscyklist, också.
Skateboard skulle ha varit roligt, men såna fanns inte. Inte inlines, heller. Rullskridskor fanns visserligen, men så klumpiga att det hade tagit en vecka att ta sig runt kvarteret. Nej, det var cykla, gå eller springa som gällde. Ingen ropade time out, ingen av oss hade ens hört talas om det. Time out var inte uppfunnet än som idrottsbegrepp, än mindre som uttryck för ett uppehåll i arbetet. När vi vilade sa vi paus.
-- Nu är det paus, sa vi och pratade om det fantastiska som hänt.
En hund hade åkt i en raket runt jorden. Kunde det verkligen vara sant?
Jodå, det stod ju i tidningarna, sa Stenta.
Det var svårt att förstå det där med att åka i en rymdraket. Lika svårt som att förstå hur man kunde se bilder och filmer från andra sidan jorden i en låda hemma i vardagsrummet. Fanns det verkligen?
Jodå, Janne kände en som kände en som visste en familj som hade tv.
Lasse hade till och med sett på tv, och hemma hos oss hade pappa sagt att vi snart skulle skaffa en sån där konstig apparat och att vi skulle kunna se fotbolls-VM i den.
Det var väl ändå inte möjligt?
Karl hade ätit färdigt. Barnen på gatan samlades på nytt och cyklandet började om. Fast nu körde de en längre sträcka. Runt kvarteret.
En röst kommenterade delar av loppet:
"Och nu kommer han där borta i svängen och närmar sig målet. Och där går han i mål."
Jag gav mig till känna.
-- Det var bra åkt, sa jag och frågade om det var rekord.
-- Nä, det sämsta är 9,30, sa Karl.
-- Det sämsta?
-- Ja, det sämsta.
Jag gick tillbaka till min trädgårdsgång och förstod att jag nog inte riktigt förstod. Men jag begrep att om vi på vår tid tävlat på det viset, ja då hade även jag varit en vinnare.
Racerljudet från Mantorp Park hördes på nytt.