Hon kom som en vind. Och försvann som en hind. Jag som inbillat mig att jag var ensam i skogen och motionsspåret. Helt plötsligt blåste det till så det riste i träden och en ung tjej dök upp. 50 meter framför mig gungade hennes blonda hårsvall i tisdagsskogen. Jag trodde mig om att snart vara ifatt. Ökade därför steglängden. På nästa raksträcka hade även avståndet ökat.
Det var väl fasen, tänkte jag ilsket och tog i lite till. Nu hade jag henne. Här ska ingen komma och tro att de kan springa som de vill i min skog. Här har jag ju sprungit i alla mina dar, kändes det som, även om det var en grov överdrift, förstås. I min skog ska jag springa fortast.
Avståndet minskade inte. Snarare tvärtom. Hon skuttade så lätt. Som en hjort. Jag tog i lite till. Så syntes hon inte för en stund. Men hördes. Eller någ-ra barnröster som ropade på henne, rättare sagt. Och i nästa ögonblick krockade jag nästan med en grupp förskolebarn som var ute i skogen med två fröknar. Fröknarna log så rart och flyttade snällt på sig, men blev oroliga när två pojkar sprang före och ville göra high five med den gamle farbrorn som närmade sig med blixtens hastighet. Jag kände mig bra, det gjorde jag. Som en riktig löpare, ungefär. Och jag ville ju att barnen, och fröknarna förstås, skulle se hur snyggt och fort jag kunde springa.
Varför blir det så, för resten? Det där att man springer annorlunda när man möter nån på motionsrundan? Vi pratade om det på lunchen häromdagen, och Torbjörn sa likadant. När han är ute och joggar så brukar också ett helt damfotbollslag vara ute i spåret. Vilket får till följd att han kör rena intervallträningen mellan tjejerna. Vilket i sin tur förklarar hans lustiga uppsyn på jobbet emellanåt.
Utan att mer ha fått syn på den flyende hinden, sjönk jag utmattad ihop efter spårets slut och pustade ut. Ville gå hem därifrån. Jag var slut. Färdig. Orkade inte mer. Benen darrade. Kroppen sa nej. Då kom ett gäng högstadiekillar på väg från Vifolkaskolan till gympan nere i Klämmestorp. Innan de fick syn på mig bakom träden började jag jogga. De skulle få se en löpare, inte en gubbe. Och med stolta steg, visserligen långsamma, men snygga, tog jag mig ut ur skogen och löpte ledigt och lätt hem.
I torsdags sprang jag Grabbhalvan i Norrköping. Som vanligt. Jag har varit med sen starten 1993, vilket Kenneth Thapper på Folkbladet brukar ha för vana att notera. Han innehar för övrigt ett svårslaget rekord. Han har nämligen också varit med om samtliga lopp, fast utan att ha sprungit en endaste meter. Ändå är han från Mjölby från början. En snäll fru har han också. I torsdags passade Karin min väska medan jag sprang. Tack. Deras son Daniel sprang också och var långt före mig. Det var det många som var. Och jag tror att även han som steg av 21:02-tåget från Norrköping i Linghem var före mig. Kanske också han från Mantorp som brukar gå förbi vårt hus och på vars löparrygg det stod att det går som på räls.
Själv trivs jag annars långt bak i Grabbhalvans motionsfält och brukar passa på att berätta för de yngre löparna vad jag vet om det vi springer förbi:
"Du i gula tröjan! Visste du att jag var på konsert här i Folkparken en gång? Jovisst, ser du, men jag kan inte komma ihåg vilka som spelade. Vad sa du? Harry Brandelius? Nja, inte riktigt. Jaja, skena iväg du, bara, unge man. Jag kan prata med nån annan. Hej, hej, 3506, jo här förstår du bodde en tjej som jag var hemma hos en gång. Hennes kille hade en sjujäkla stor morgonrock, minns jag. Ja, hej då. Du där! 3844! Hej, trevligt lopp. Här låg Smyg-In och en gång när vi från Ljura var portförbjudna men gick in ändå kom polisen och sa: stick."
Varpå jag sprang mitt första stadslopp i Norrköping. Sen dess har det blivit några meter.
Men en flyende hind hinner jag aldrig ifatt.
Sport- Cnorren