Undrar vilken nationalsång som ska spelas och sjungas i Stångebrohallen i vinter? Med så många finländare i LHC kan man ju tycka att det i alla fall någon gång kunde bjudas på Maamme, vårt land.
Och en och annan finsk tango kommer säkerligen att ljuda när någon av de fyra finländska utespelarna gör mål eller när senaste nyförvärvet, målvakten Fredrik Norrena räddar.
Supporterklubben White Lions måste självfallet lära sig lite finska, också. Och då menar jag inte bara svärord att kasta efter domarna. Nej, fram med hakkaa päälle-ramsan.
Hakkaa päälle är finska motsvarigheten till heja, heja Sverige, friskt humör, det är det som susen gör och lyder som följer: hakkaa päälle Suomen poika, ettei meitä muut maat voita, hei, hei, hei.
Själv ser jag också fram mot att få se finländarna i aktion. För mig kommer det att bli lite som att se en avlägsen släkting. Vem vet, Pekka Tirkkonen kanske är en brylling, och Jyrkki Välivaara, Mikko Peltola och Jussi Tarvainen nåt ännu mer avlägset. Bryllingsbryllings barnbarn? Kusinmorfars svärmorsdröms flickväns dotters kompis. Min farfar var finne, nämligen, och fann kärleken och farmor i östgötska Kullerstad. Med åren glömde han helt bort finskan men kom på sin dödsbädd ihåg alltihop och talade endast finska.
Hakkaa päälle, Jörgen, sa han och tittade rakt igenom mig och såg gårdsplanen i Halikko där barn han lekt. Han såg sig åka skidor, hoppa backe, och göra simhopp. Han hade visst varit bra på sånt. Inget av detta ärvde jag.
Men jag ärvde en känsla för det finska. För Finland. Inte så att jag genast började plugga finska eller åkte dit på släktbesök. Nej, det var snarare en inre känsla. Det var nåt i bröstet som pöste över av stolthet när det gick bra för finska idrottare. Och det gjorde det ofta när jag växte upp. Dom var ena jävlar på att springa, på att kasta spjut, och på att hoppa backe. Och dom kämpade och kämpade i Finnkampen i friidrott så man trodde dom skulle gå sönder, dom gav sig ald-rig. En finne är seg. Stark. Tålmodig. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Nog kommer LHC att få nytta av sina finländare. Och då kan dom väl få höra Maamme? Snälla.
Nationalsång hörde jag ingen alls i går. Hundar behöver inte höra sånt. De tävlar ändå. Och de gör det förbaskat bra. Jag gick trehundrafemtio meter hemifrån och hamnade på SM i agility på Klämmestorps idrottsarena. Så kul det var! Och vilka fenomenalt skickliga hundar! Ja, förarna, eller vad man ska kalla dem, också. Med kommandon, och löpningar bredvid, lotsade de sina hundar rätt i hinderbanan. Helt fantastiskt skickligt var det. Skickligast av alla var Jenny Damm från Falkenberg och hennes border collie Lotus. Herre min je, en sån fart och tävlingsglädje. Men så är ekipaget världsmästare också, från VM i Portugal 2001.
På slänten i "Klämman" satt Rune Carlsson, Mantorpsbo som egentligen var ute och gick med schäfern Shivas, men som tog igen sig en stund och tittade på tävlingarna. Shivas som normalt visserligen brukar se andra hundar i Mantorp såg konfunderad ut. Hon har ju aldrig sett agility förut. Inte heller så många hundar på en gång. Men hon vande sig snabbt och åsåg liggande och stilla sin första SM-tävling och höjde då och då på ögonbrynen när hon såg nåt hon tyckte var bra. Rune och jag var mer imponerade och applåderade farten, lyhördheten, lydnaden, och glädjen.
En hundtävling hörs. I alla fall hördes gårdagens agilitytävling hem till oss. Då och då ljöd ett skall genom skogen. Men det gjorde absolut ingenting och var väl inget. Inte om man jämför. För vi Mantorpsbor är luttrade. Varje måndag hör vi speakerrösten från travet, och många helger får vårt kaffedrickande i trädgården sällskap av ett vrålande och brölande från motorbanan på Mantorp Park så att koppar och fat skallrar. Men det gör heller inget och är inte värre än tåget. Dessutom vet vi ju att dom som är där och tittar eller som tävlar själva har så hjärtans roligt. Då gör det väl inget att det låter lite. Och allting har ju ändå ett slut.
Till dess kämpar vi på. Hakkaa päälle.
Sport- Cnorren