-- Vi har en pressplats kvar till dubbeldragstern, vill du ta den, undrade en av arrangörerna när vi kom till Mantorp Park i går morse.
Nej, tänkte jag.
Ja tack, svarade jag.
Ibland är man helt enkelt tvungen att övervinna rädslan och göra sådant som man egentligen inte törs. Just så var det i går. Inte vågade jag åka en dragster med 982 hästkrafter i 250 kilometer i timman, även om det bara handlade om några få skälvande sekunder.
Inte egentligen.
Jag misstänker att rädslan lyste ur ögonen. Johan Hässler som byggt dubbeldragstern, den enda i Europa för övrigt, förklarade i detalj vad som skulle hända, från början till slut.
Han letade upp den minsta overallen som gick att frambringa och hittade strumpor och skor som inte var mer än fyra nummer för stora. Dessutom tryckte han hjälmen på plats, tog på handskar och nackskydd, spände bokstavligt talat fast mig till händer och fötter i bilen och förklarade lugnande att säkerheten är jättehög.
Jovisst, men hur känns det?
-- Att sitta i en dragster som är uppe i 100 kilometer i timman innan man ens hinner blinka och i 250 kilometer sekunden senare, sa Johan undrande? Nä, det går inte att beskriva.
Sen gjorde min förare Richard Zetterström en teststart och sen var det dags och 8,8 sekunder senare var det över.
Och ... nej, det går nog faktiskt inte att beskriva hur det kändes.
Som en kanonkula i magen eller som att bli överkörd av en buss?
Ja, kanske.
Eller som om hela magen med frukostmackorna och jordgubbsfilen var på väg upp genom halsen och ut genom öronen.
Någonting ditåt.
Jag är helt enkelt en enormt häftig upplevelse rikare.