Det var ingen stor STCC-final på Mantorp Park. Rekordpubliken på drygt 26 000 människor hade nog hoppats på lite mer än vad som verkligen bjöds.
Förutsättningarna med tre förare i stort på samma poäng lovade så mycket.
Men STCC är inte vad det har varit.
Borta är de stora startfälten, de täta racen och faktiskt, spänningen.
Det var först när motorcyklarna var på banan som publiken levde upp. Det var väl inte riktigt meningen?
Arrangörerna har upptäckt seriens pågående förfall och om inte handlat snabbt, så i alla fall tänkt i nya banor. Det tackar vi för.
STCC var det bästa som hänt svensk motorsport när den var som bäst.
STCC får gärna bli bra igen.
Nästa år kommer ett nytt reglemente som går hem även i övriga Europa.
Bilarna blir mer standardbetonade och därmed billigare och man räknar med betydligt flera stall gör entré, vilket ger större startfält och tätare race redan till nästa säsong.
Luften gick ur finalen tämligen omgående den här gången.
Detta trots dramatiken med tre förare i toppstriden med bara några poängs skillnad.
Sprinterracet tog slut redan i första kurvan när ett redan tunt startfält tappade ytterligare fyra bilar i en krasch. Audis regerande mästare Roberto Colciago fick ohotad åka mot segern med stallchefen Tommy Kristoffersson på andra plats.
Som trea försökte inte ens Jan "Flash" Nilsson störa de bägge i täten.
Han ville bli trea, inte bättre, och slippa för mycket extravikt till de 20 avslutningsvarven med depåstopp och dubbla poäng.
Det var då det gällde.
Trodde Flash.
Och Volvo.
Det hade nog fungerat om inte rutinerade Jan Nilsson klantat till det för sig. Han var fullständigt överlägsen på banan i det avgörande heatet och hade i en hård kamp in i första kurvan pressat Roberto Colciago till ett misstag och fått en av två konkurrenter att halka bort från slutstriden. Trodde vi, ska väl tilläggas.
Janne blåste sen på i 74 km/tim ut från depån efter däcksbytet mot "lagstadgade" 60 km/tim. Det blev för Flash att åka in i depån igen (stop and go) för att sen se konkurrenterna göra upp om totalsegern.
Det blev en snopen avslutning för Flash. Och för Tomas Engström som efter Volvoförarens fadäs fick växellådsproblem när det såg som om han hade mästerskapet serverat.
Nu kunde heatets trea Roberto utan dramatik åka över mållinjen och försvara fjolårstiteln.
Något pressuppbåd behövde inte segraren besväras med, det var nästan synd om karln där i sin ensamhet.
Mot väggen, med pressen framför sig stod Jan "Flash" Nilsson.
Och fick förklara sig.
"Kalla mig gärna dåre", sa han.
Utan att skratta.
Nu gäller det för STCC-organisationen att jobba hårt i vinter för att få riktiga startfält igen. Gärna med internationellt inslag.
Sanningen är att det var mer dramatiskt att ta sig från Mantorp den här söndagseftermiddagen. När motorvägen blev enfilig på grund av vägarbete i riktning mot Linköping fann en för gott att ta hjälp av min framskärm för att i full fart tränga sig in i rätt fil.
Dessutom hade han oförskämdheten att tycka att jag skulle ha åkt av vägen eller tvärnitat så att även bakdelen av bilen blivit intryckt.
Men hans advokat skulle höra av sig.
En del är inte vuxna att gå på motortävlingar.
Det är tydligt.
Själv överväger jag att köpa en motorcykel och köra som LMS:aren Jimmy Lindström. Det var nämligen han som stal hela showen på Mantorp Park den här eftermiddagen.
Vilket race, vilken fight med norske Kai Börre Andersen och vilken avslutning när Jimmy vann i sista kurvan.
Det var bara skoj det där med motorcykel. Med mig på en hoj skulle det nog sluta värre än för killen som lekte Colciago och stöttade upp sig på min skärm.
Och han hade ju advokat.
Det har inte jag.