På torsdag spelar Sverige EM-premiär mot Ukraina. Mästerskapet i Slovenien kan bli förbundskapten Johanssons sista. Blir Sverige däremot bäst av de lag som ännu inte är klara för OS är laget klart för olympiska spelen i Aten . . .
-- . . . och då hänger jag med över det också, säger Johansson.
Vi träffar honom på fredagseftermiddagen på ett hotell i centrala Malmö. I kväll väntar match mot Island i den pågående fyrnationsturneringen.
Om den går att läsa på sidan 13. Här berättar vi i stället om Bengt Johanssons väg till att bli folkkäre Bengan - mannen som fått en halv nation att bita på naglarna framför tv-sända handbollsmästerskap och som oftast åkt hem med en medalj i bagaget.
Vi tar det från början, med din uppväxt. Jag talade med Janne Olsson på förmiddagen, din barndomskamrat från Halmstad som senare blev känd fotbollsspelare i Åtvidaberg. Han berättade att du var rikemansbarnet som gav dig i lag med arbetargrabbarna, något som var ovanligt på 50-talet.
-- Jo, så var det. Pappa var byggmästare så man klassades väl lite som rikemansbarn. Men för mig var det aldrig tal om annat än att idrotta, och där fanns ju de så kallade arbetarbarnen.
Olsson berättade vidare att du var ovanligt ödmjuk för att komma från den miljön, känner du igen det?
-- Ja, det gör jag. Både min far och farfar gick den långa vägen, fick ingenting gratis. Därför var det aldrig tal om att känna sig förmer. Vi har fått jobba oss fram, jag har lärt mig att ha empati för andra människor.
Nu valde du idrotten, men vad fanns det annars för alternativ?
-- Jag vet ju vilka de andra var, de som hade det lite bättre än folk i allmänhet, och där var det ju mer fester i ungdomen. Men det var inget alternativ, för mina föräldrar tillät inte mig att vara ute sent på kvällarna, och alkohol och rökning var absolut inte tillåtet. Jag varken drack eller rökte före 20 års ålder.
Är du tacksam för att de fick in dig i idrotten i stället?
-- Visst fanns det gånger man gärna hade följt med ut på kvällen, men givetvis trivdes jag med idrotten. Jag, Janne Olsson, Björn Nordstrand, som senare blev TV4-chef, och Jörgen Andersson, som senare blev inrikesminister, idrottade alltid tillsammans och som små bildade vi Svalans IF. En fotbollsklubb som vi åkte runt och mötte andra lag med.
-- Sedan kom sporthallen till 1955 och då samlade vi ofta 50-öringar för att hyra in oss och spela handboll. Och jag märkte ganska snabbt att jag var bättre i handboll än i fotboll. Inte så snabb, mer stor och stark.
Janne Olsson menade att du var den typiska lagkaptenen redan då. Styrde och ställde du redan som sjuåring alltså?
-- (Skratt) Jo, så var det faktiskt. Jag var nog ordningsman direkt i skolan, gillade inte om det var oreda.
Varför då?
-- Vi hade alltid mycket folk hemma, både besök och hyresgäster, så jag lärde mig tidigt att ha mycket med folk att göra. Jag tror inte att man föds till ledare utan att miljön betyder mer.
Bengt, Janne och de andra grabbarna började spela handboll i HBP (Halmstads handbollspojkar). Där gjorde Bengt A-lagsdebut som 15-åring. Spelarkarriären fortsatte i Hellas, under Stockholmsåren då han utbildade sig till gymnastikdirektör, och slutligen i Drott.
I din bok "Medaljer och gurkburkar" skriver du om hur det alltid skulle drickas bland de äldre spelarna på väg hem från matcherna. Det måste ha stört ordningsman Johansson?
-- Ja, verkligen. Det var flaskan på bordet direkt i bussen hem. Men efter att jag sagt nej två-tre gånger respekterade de mig. Jag hade visserligen inget intresse av det, men sen var jag ju bara 15 år och hade inte pengar till det heller.
-- Men det var likadant under min tid i landslaget i början på 70-talet. Säg att vi var 16 spelare så var 8 seriösa och 8 oseriösa. Det var alltid ute på stan och levde rövare så fort det blev kväll när vi var iväg och spelade.
-- Det där är en fråga om ledarskap. Förr var ledarna nästan bara med för att ha just roligt runt resorna, och hade ingen som helst ledarutbildning. En ledare ska föregå med gott exempel, då följer spelarna efter.
Din inställning till festande har du ju verkligen fått in i dagens handbollslandslag. Medan andra landslag genom åren bjudit på skandaler med fylla i rullstol och annat hör man ald-rig sådant om ditt helyllelag.
-- Sedan inte sagt att det inte kan braka loss hos också efter en turnering, men alltid under värdiga förhållanden. Min far sa alltid: "Låt ingen trampa på dina händer". Det är det som gäller.
-- Jag brukar säga till killarna: "Upplev hela dygnet med glädje för det här är en historisk händelse som du vill minnas senare i livet."
-- Att det dricks mindre inom idrotten nu för tiden beror på att idrotten utvecklats till professionalism. Det är så fastslaget att rökning och alkohol fördärvar konditionen så ingen har råd att göra det på den här nivån.
Det var ju inte bara idrottsfolket som drack mer förr, i din bok skriver du också om hur journalisterna söp som svin.
-- Ja, jag minns speciellt en gång när vi var ett par dagar i Köpenhamn för dubbellandskamp. Då fanns det svenska journalister som söp konstant i 48 timmar.
Roland Mattsson, som var din tränare i landslaget och i Hellas, hade ett stormigt förhållande till pressen. Du är hans motsats, sällan i konflikt med journalisterna, men är det svårt att inte vara som Mattsson och alltid säga vad du tycker?
-- Ja, det är det. Det är inte svårt att ta emot hyllningarna, men det är svårt att bli nedtryckt. Jag blir besviken på att det så ofta ska vara svart eller vitt. När sedan fakta inte stämmer är det svårt att hålla tyst.
-- Efter VM förra året fick jag ju en del kritik, bland annat skrev Kvällsposten att Bengan Johansson är Sveriges mest överreklamerade förbundskapten.
-- Jag har alltid jobbat för att ha en öppenhet mot journalisterna och det har fungerat bra. Sen finns det alltid de som missbrukar förtroenden. Men jag tycker, om de tar sina bilder på oss och vi får ut vårt budskap och våra sponsorer så gynnar det handbollen och ökar intresset för sporten. Det tycker jag vi har lyckats med.
Vad tycker du om kändisskapet, att bli igenkänd på gatan?
-- Ibland blir det jobbigt för familjen, när folk alltid kommer fram och pratar. Det är oftast på restaurang och i speciella tillstånd folk kommer fram och eftersom jag numer nästan aldrig är ute på krogen så händer det inte så ofta. Det är alltid positivt det folk har att säga, så visst är det kul. Det tycker familjen också. Min dotter är till exempel här hela helgen och ska se matcherna.
Den här gyllene generationen, som tagit sex guld, fyra silver och tre brons, är på väg att sluta en efter en och i stort sett alla vill bli, eller är redan, tränare. Är de alla exceptionella ledare?
-- Ja, det är många bra ledare. Sedan har de mycket kvar ändå, de behöver mer ledarskapsutbildning. Att de nu blir tränare beror nog också på att de varit så framgångsrika och exponerats så mycket i media.
Du har själv tagit intryck av dina tränare genom åren, beskriv din ledarstil som dessa killar kanske tar efter en del i framtiden.
-- Det gäller att var och en i gruppen hittar sin stil. Att man inte spelar någon roll. Dessutom att man känner empati för andra människor, behandla din nästa som du vill bli behandlad själv. Jag försöker var sträng men rättvis.
-- Jag försöker också ta fram det positiva hela tiden, inte som Danmarks kapten i gårdagens match som ägnade en hel time-out åt att förklara för spelarna vad de gjort för fel. Vi talar hellre om vad som gjordes bra och vad som kan göras bättre.
När Johansson efterträdde Roger "Ragge" Carlsson som förbundskapten 1988 var det tredje gången gillt. Han hade dessförinnan tackat nej till jobbet 1974 och 1979, då han tyckte han var för orutinerad.
Nu är det dags för ditt 16:e mästerskap som förbundskapten. Hur är formen?
-- Bra, vi har många unga duktiga som trycker på underifrån. Generationen som tog UVM-guld förra året kommer inte vara som bäst förrän runt Peking-OS 2008, men redan nu har vi tre med i truppen. Jag tror vi behöver nå semifinal för att klara OS-platsen, det innebär att vi måste komma etta eller tvåa i den sexlagsgrupp som bildas efter det inledande gruppspelet.
Nästa år börjar din efterträdare, men när? Hur länge blir du kvar som förbundskapten?
-- Går vi till OS blir jag kvar över Aten. Gör vi det inte så får vi tala om det, det är inte klart.
Oavsett hur länge du blir kvar, om du ser bortanför landslaget, vad händer då?
-- Vi får väl se, kanske jag får något erbjudande när man står som arbetssökande. Jag skulle gärna jobba för Internationella handbollsförbundet. Åka till Cook Islands och hålla utbildningar (skratt). Nej då, men jag tycker det är ett enda virrvarr i IHF, mycket som kan bli bättre.
Så då ska ordningsman Johansson komma och styra upp det?
-- Ja, kanske det.
En modern handbollslegendar säger tack och hej och tar sikte på nya mål.