Visst, de hundratalet piratsupportrar på plats på G & B arena åkte lyckliga hemåt efter 46-44-segern, men i övrigt var det inte många som jublade.
Aldrig har jag känt kulissen till ett idrottsdrama så symbolisk.
Runt arenan en becksvart trädridå av mörkaste smålandssort, på läktarna, de som på lördagens GP rymde 12 000, i går bara 2 554 personer och över oss en himmel så mörk att matchens genomförande kändes som ett under.
Hade det inte varit för speedwaydramat som strålkastarljuset visade oss hade det känts rent spöklikt.
Lika spöklikt som svensk speedways hälsotillstånd.
Ni vet säkert bakgrunden, hur många klubbar blöder, hur illa de sköter sina ekonomier och hur svag styrning sporten har.
Jag har svårt hetsa upp mig för ett drama som i Målilla, för en seger som den Piraterna tog, när jag vet att det är osäkert om det ens blir någon elitserie nästa år.
Sjukt är bara förnamnet.
Visst är det underbart med alla världsstjärnor, att se GP-seriens etta Chris Holder och tvåa Greg Hancock köra hem en femetta, men till vilket pris får vi underhållningen?
Självklart går vissa klubbar under.
De styrande, som ni kunde läsa om i tisdagens Corren, tycker att problemen är svårlösta. Det tycker inte jag.
Med så tydliga problem och med tanke på att de måste lösas om elitserien ska överleva så är alternativen få: De bästa förarna får inte ha så obscena löner som 50 000 kronor per match, vilket en del har i dag.
Klubbarna får inte skötas av tomtar som knappt vet skillnad på intäkt och utgift, vilket är fallet i dag.
Så länge det är så här, att oansvariga ledare betalar överlöner, går elitserien med bestämda steg mot sin egen grav. Sporten måste också jobba hårdare för att bli kvitt bonnstämpel och lämna vischan.
Vadå, både Norrköping och Stockholm har ju elitserielag?, säger någon.
Visst, men vilken komfort har de arenorna? För publik, sponsorer och media?
Knappt någon alls om ni frågar mig. De flesta arenorna saknar till och med resultattavlor!
Jämfört med andra idrotter i Sverige är speedwayen totalt underutvecklad. En U-sport.
Ska sporten överleva måste den finnas där publiken och marknaden finns och där erbjuda den komfort de erbjuder.
Det bonneri dagens elitseriearenor bjuder på, som på Motala arena där man går bakom en trädvägg fem meter bakom läktaren för att göra sina behov utomhus, håller inte i längden.
Det kan vara kul för stunden, som för Piraterna i Målilla i går, men i långa loppet är det dödsdömt när vi nu nått 2010-talet.
Motalalaget hade bredden, medan Dackarna levde mycket på sin stjärnduo Patryk Dudek och Darcy Ward.
Att se Jonas Davidsson i nuvarande form kändes i hjärtat för en som sett honom leka så många gånger både här i Målilla och i hemstaden Motala.
Räkna inte med att han får chansen i returen nästa vecka.
Då tror jag Piraterna går till final.
Vad som händer efter det har jag ingen aning om.