En del burop, men pinsamt tyst. Linköpingsspelarna drog fram som en munkavle på hela Coop Arena.
Jag kände igen tystnaden från i fjol. Samma då, första kvartsfinal, LHC heltänt, 0-1, 0-2. Men skillnaden var stor. Publiken vaknade efter hand. Luleå reducerade och kvitterade, kvitterade igen och slog in segermålet 18 minuter in på femte perioden.
Då lämnade jag Coop Arena lomhörd och det dröjde en vecka innan jag fick tillbaka en normal hörsel.
Inte ens en djupt besviken Luleåtränare Slavomir Lener orkade höja rösten i går.
Allt blev odramatiskt och avslaget. Och det var LHC:s fel. Magnus Johansson och Tomas Vlasak visade vägen och när Patric Blomdahl styrde in sitt första mål för säsongen var festen slut.
LHC-spelarna dansade vidare, men utan partner.
Det går förstås att ösa alla skit över Luleåspelarna. Något vidare försvar skulle de inte ha att komma med. Det var kraftlöst, oinspirerat och snällt som om det handlade om en brännbollsmatch.
En annan analys är att LHC är ruskigt bra för dagen. Att LHC inte gav Luleå någon chans, att LHC-spelarna var för intelligenta för att Luleå skulle hitta sitt spel. Det kan ha varit så, att det handlade om en taktisk triumf.
Fråga mig inte hur det har gått till, men LHC har genomgått en förvandling som måste tillhöra de häftigaste i elitseriens historia.
Ni minns kanske speeden och snurret runt sargerna som inte ledde till annat än baklängesmål? Det är inte så många veckor sedan. Det var fart utan tanke och mening. Det var skridskoåkning långt mer än ishockey.
I dag finns tanken med; i spelet bakåt och på de djupa snabba passningarna och spelvändningarna. Ruskigt skickligt och effektivt, genialiskt i sin enkelhet.
Är det som jag tror kan LHC chocka flera lag än Luleå.
Det är förstås lite tidigt att drömma iväg och tro på något som Linköpingslaget inte är moget för, men det är också dumt att hålla igen: jag tror vi får se LHC mycket och länge i vår.
Det kan förstås ha varit så att Luleå hade sin sämsta dag. Svaret lär vi få på torsdag. Ett revanschsuget Norrlandsgäng borde vara en riktigt bra värdemätare.
Själv tror jag att LHC äntligen hittat sitt spel och lagrat upp med självförtroende som om det inte räcker till SM-guld, så i alla fall en lång bit på väg. Att laget skulle falla på någon underskattning efter tennissiffrorna (1-6) i går tror jag inte ett ögonblick på. Efter svängningarna i grundserien har nog ödmjukhet en plats i laget.
Även om det såg riktigt bra ut i slutet av grundserien växte laget en dimension till i går. En kille som Patric Blomdahl som bara gjort en passningspoäng på hela säsongen tidigare var nu en av de tongivande i laget, både med sin kropp och med ett bra spel. Johan Lindström och Martin Samuelsson förstärkt av dubbelarbetande Tony Mårtensson överglänste alla kedjorna. Och backarna, vilken förvandling sen hönsgården i grundserien. Magnus Johansson, Andreas Holmqvist var landslagsmässiga och de andra inte långt sämre.
Nu gäller det bara att även LHC-styrelsen hamnar rätt också. Lite välbehövlig kritik från White Lions och LHC sa upp bekantskapen direkt kan förstås låta som en saga eller elakt förtal. Men det är sant.