”Löpningen är en del av mig”

Vad säger man när arrangörerna för landets tuffaste hinderbanelopp ringer och erbjuder en gratis startplats med orden ”vi tror att du kommer att bli bäst i världen”? Inte många svarar som Yoie Bohlin.

14 september 2015 13:15

– Kaffe? frågar Yoie och går ut i mammas kök på Lindbergsvägen hemma i Åtvidaberg där hon är på kortbesök. Hon kommer tillbaka med en presskanna och trycker fram den svarta drycken. Färgstarkt. Symtomatiskt på något sätt.

Hon rättar till de korta jeansshortsen, slänger långa, bruna dreadlocks över axeln, lutar sig bakåt i soffan och lägger händerna på huvudet. Att sätta ord på kärleken till löpning kräver eftertanke.

– Hela min vinterträning består av att springa uppför. Ett normalt pass innebär 15 kilometer rakt upp i bergen. Sen tar jag liften ner.

– Det är ett jävla harvande faktiskt!

Hon skrattar.

Det tycks inte finnas något stopp för Yoie. Hennes ben förstår inte mjölksyra. Ända sedan hon började springa har hon jobbat för att hjärnan ska vinna över låren och vaderna.

– Det är så skönt att ta kommando över kroppen och kriga sig igenom smärtan. Det är inte mycket jag kan styra, men min kropp klarar jag och just den kontrollen är nice. Jag är gjord för att jobba hårt. Att sitta still och vara smart är inte min grej. Då skulle jag flippa ur.

En rastlös ensamvarg, lite förvirrad men med en jävla energi. Med de orden beskriver Yoie sig själv. Som yngre spelade hon fotboll hemma i Åtvidaberg, men träningarna var aldrig nog och när de andra gick hem fortsatte hon en stund till. Bara 14 år gammal ställde hon upp i Bysjöloppet. Hon sprang de 11 kilometrarna på 43 minuter, var först av alla och joggade baklänges över mållinjen klädd i fotbollsstrumpor.

– När jag stod i duschen efteråt minns jag att jag tänkte ”nu jävlar”.

En ny karriär tog fart. Sedan dess har Yoie bland mycket annat hunnit med att notera tionde bästa tid i Lidingöloppet – någonsin, att springa 5 000 meter i Finnkampen på tredje bästa tid i Sverige det året och att klara Stockholm maraton i 30-gradig värme på under tre timmar – bara 17 år gammal.

Sedan kom en förödande knäskada som inneburit att 40 procent av menisken i vänster knä opererats bort.

– Jag har gått in så hårt för att komma tillbaka att jag nästan känner mig som en läkare, säger hon.

Men faktum kvartstår. Just nu kan inte Yoie löpa på slät mark. För att slippa stå inomhus på en crosstrainer flyttade hon till Åre, fjällvärlden och längdskidspåren.

– Det är det vackraste stället i Sverige. Naturen är magisk. Men när det regnar så blir det väldigt kallt och dimmigt. Då går jag in och kör på gymmet.

Muskelbyggandet har fört med sig nya möjligheter.

– Det finns nog ingen annan löpare i Sverige som tränar på samma sätt som jag, konstaterar hon och fingrar på den turkosa tejpen som stabiliserar knäet.

Hon blandar tränigen med styrkepass, MMA, boxning, gymnastik, yoga, cykling och skidåkning. All löpning sker vertikalt. Ett högintensivt pass på förmiddagen och ett något lugnare på eftermiddagen. Varje dag.

Sedan många år har Yoie följt med sin pappa till Kenya där han arbetar. Hon har gjort sig ett namn som löpare och tränar med de bästa.

Vad är skillnaden?

– I Sverige springer man för hälsa och en fin yta. I Kenya springer man för att komma ut i Europa och vinna pengar. Svenskarna nöjer sig med att jobba heltid och springa när det passar. Hade en kenyan samma möjligheter skulle han jubla. Jantelagen är bra till mycket, men den hindrar oss från att våga satsa.

Alla andra, vill säga.

När det kommer till löpning är Yoie inte lik någon. Inför SM 10 000 meter 2012 i Stockholm gled hon in till start på en longboard. I ryggsäcken hade hon en fotboll och ett hopprep och medan de andra värmde upp joxade hon med trasan tills det var dags att ställa sig på linjen.

– Det är mitt sätt och det hjälper mig att skapa ett eget mentalt rum där jag känner mig trygg.

Hon pratar en stund om mental styrka.

– Det är viktigt att veta vad man gör för det är inte lätt att gå från att vara motionär till att bli elitidrottare. Man måste vara beredd och kunna stå emot pressen, annars tror jag att det är lätt att hamna i depression, prestationsångest och dopning.

Hur ser du på dopning?

– Att det är fusk så klart. Men jag tror att det ofta ligger djupare saker än vad vi förstår bakom och därför är det viktigt att ge alla en andra chans.

Och om det händer igen?

– Nä, då får man fan skärpa sig.

Vi ger oss ut för att ta bilder. Yoie hittar en klätterställning och kastar sig smidigt mellan repen. Efteråt tittar hon på sina blodiga händer.

– Så här kan det bli, säger hon nöjt.

Men det gör inget för det är bra träning. Perfekt för den som satsar på hinderbana.

Tävlingarna, som är en serie av race, kallas Toughest. Fortfarande är sporten störst i USA, men Norden är på god väg. Utmaningen omfattar åtta kilometer löpning i kuperad terräng och därefter 40 hinder som kan bestå av till exempel en lodrätt vägg, eller ett kärr som ska passeras. Prispengarna är stora och de flesta loppen tv-sänds.

En utmaning som tycks som gjord för Yoie Bohlin. Hon stortrivs när det är långt, hårt och smärtsamt.

Så vad svarade du när arrangörerna säger att du kan bli världsmästare?

Hon ler.

– Jag sa, ”jag vet”.

Yoie Bohlin

Ålder: 25.

Bor: Hus i Åre.

Familj: Katt och sambo.

Äter: Älskar fryst mango, det är ”the shit”. För övrigt äter jag så billigt som möjligt. Avokado, bönor, rotfrukter och sånt.

Övriga intressen: Djur och musik, jag gillar att skriva lite beats.

Bäst att löpa till: Glad reggae.

Favoritlåt: Martin Jondo: Jah Gringo och Outkast: Git up git out.

Dold talang: Alla tror att jag bara springer, men jag kan nicka en boll i en minut och kryssa med vänsterdojan också.

Drömmer om: Att bo utomlands och jobba med löpning. Jag vill bjuda in löpare och ta hand om dem som en slags Big Mama.

Blogg: http://springlfa.se/author/yoie/

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anna Lindén