Gamla Linköping förbereder sig för julmarknad och det tycks lite som lugnet för stormen när vi promenerar mellan de vackra trähusen. Lisa Ring väntar utanför ett kafé där vi stämt träff för att fika och snacka lite om en väldigt kort men alldeles strålande karriär.
Lisa är löparklädd. Det är hon ofta numera. Det blir för det mesta ett tiotal träningsmil i veckan.
Hon beställer en enkel espresso och lutar sig tillbaka i soffan.
En dryg vecka har gått sedan Lisa stod på startlinjen inför Valencia Marathon. Hon sprang i mål 2 timmar, 40 minuter och 29 sekunder senare. På nionde plats, bland världens främsta löpare.
Hur kunde det bli så här?
Frågan som Lisa ställt sig själv sedan hon slog personligt rekord med nästan tolv minuter är berättigad.
Inte minst med tanke på att hon är uppväxt på handbollsplanen, fotbollsplanen och i hockeyrinken och att hon till för bara några år sedan inte ville springa utan att ha en boll eller puck att jaga.
– Jag var bollspelare kort och gott och tyckte att det var enformigt och trist att springa.
Hon funderar en stund.
– Vet du, jag var inte särskilt lätt att hantera när jag var liten, vare sig för familjen, förskolefröknar, lärare eller tränare. Jag hade enormt mycket överskottsenergi och kunde aldrig vara still. Jag var fem när jag började med idrott, men det var som sagt alltid en boll inblandad.
Men i samtliga idrotter var Lisa en lagspelare och tvingades rätta in sig i leden. Det gillade hon inte något vidare.
– Jag tycker inte om när folk ska styra över mig och till slut lade jag av med fotbollen. Det var så många som hade åsikter, jag skulle inte ens få dansa bal eftersom det var någon match i vägen.
Efter skolan stack Lisa till Lillehammer i Norge och arbetade som snowboard- och skidlärare. Dessutom började hon läsa idrottspsykologi på distans.
Men det var som att något saknades i tillvaron.
– Det var då jag började springa och plötsligt föll allt bara på plats. Jag kände ”det är så här det ska vara”. Jag mådde bra när jag sprang och det gick så lätt. Hela tillvaron fick ett sammanhang. Sen förstår jag att det finns en vetenskaplig förklaring också förstås, det blir ju lättare att koncentrera sig när man tränar.
Lisa återvänder hela tiden till sociologen Aaron Antonovskys teori "Kasam".
– Han fokuserar på vikten av sammanhang och bygger sin teori på hörnstenarna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, säger hon. Det är till stora delar ett sätt att lära ut ny kunskap i till exempel skolan, men jag tycker att det passar i hela livet. För mig är det enormt viktigt att känslan är bra när jag gör något och löpningen ger mig ett kognitivt och kroppsligt samspel i kombination med avkoppling och variation, en känsla som bollspelen inte gav.
Sommaren 2014 gick Lisa med i löparklubben NocOut och fick hjälp att lägga upp träningen inför ett maraton. Redan samma höst gjorde hon debut på sträckan och sprang på 3,12 timmar. Förra sommaren ställde hon upp i Stockholm maraton och sprang för första gången under tre timmar. Efter mindre än ett års träning alltså.
Hur?
– För att löpningen får mig att trivas helt enkelt. Jag har resurserna i klubben och i min familj, de gör så att tillvaron blir hanterbar. Jag begriper löpningen och jag får styra mig helt själv och då känns det meningsfullt.
Varje söndag lägger Lisa upp träningen för kommande vecka. Hon tar emot goda råd, men sköter sig till stora delar på egen hand.
– Jag hade en tränare för ett år sedan ungefär, men tyvärr passade han inte i mitt sammanhang. Han ville ha koll på pulsklockan och se resultat och så jobbar inte jag. Jag har en jäkla förmåga att pressa mig själv när det behövs och under 2.40-loppet tittade jag inte på pulsmätaren en enda gång.
Det senaste året har Lisa slutat fyra i terräng–SM och därmed fått en plats i landslaget som hon tackade nej till eftersom det inte kändes rätt. Dessutom har hon vunnit Ultravasan över 4,5 mil och fått telefonsamtal av självaste topplöparen Isabellah Andersson.
– Hon fick bryta Ultravasan och hon nu ville hon att jag ska lära henne springa i skogsmark med mycket rötter, säger Lisa.
Framgångarna har avslöst varandra och Lisa mår bra.
Men hur skulle det vara om du inte fick springa?
– Jag är inställd på att det kan komma en skadeperiod och om det händer så gäller det att hantera det och förstå sammanhanget.
Att Lisa tränar på så varierat underlag kan dock hjälpa henne att undvika förslitning. Hon trivs lika bra i skogen, som på asfalt eller på löparbandet. Tiden i Valencia är 90 sekunder från kvalgränsen till VM. Självklart finns den svindlande tanken med i bakhuvudet.
– Min tid ger mig en startplats i vilket maraton som helst så det kommer att finnas möjlighet att klara gränsen. Faktum är att jag kunde ha gjort det redan i Valenica, men jag hade alldeles för kul i början av loppet så jag reflekterade inte över tiden. Dessutom vet jag inte om jag vill springa VM. Jag ska känna mig för fram till jul och är känslan rätt då så kanske jag satsar.
Det låter som en ganska skön tillvaro?
– Ja, jag leker mig fram, det är nog därför det går bra. Jag får utlopp för alla känslor. Jag känner mig helt enkelt jäkligt fri och har oerhört kul. Löpningen har gett mitt liv ett sammanhang!