– Det är en samlingsmedalj som du kan ansöka om. Ännu så länge är vi inte så många i Sverige som mottagit den, säger Linköpingstjejen stolt.
Lena Malmberg började springa när hon bodde i Köpenhamn. Efter något år sprang hon sitt första långlopp, halvmaran i jubileumsloppet över Öresundsbron. 21 kilometer till Malmö. Det var 2010.
Det ledde i sin tur snart till att hon sprang dubbla distansen. Ett maraton är ingen plåga för Malmberg, mer en njutning och en upplevelse av många olika känslor.
– Det är nervöst pirr innan, sen är man självsäker i början av loppet, sedan oron när det går tyngre, och så målgången då belöningen kommer för all träning. Man är glad och känslosam, både skrattar och gråter, beskriver Lena som till vardags hjälper till i Linköpingsklubben Nocout med långpass.
De stora maratonloppen, det största arrangemangsmässigt, är Berlin och London i Europa, Chicago, New York och Boston i USA och Tokyo i Japan.
Malmberg fullbordade sin svit när hon kom i mål i Boston nu nyligen.
– Det var vind, ösregn och kyla. Men vädret spelar ingen roll när man betalt mycket pengar för att starta. I USA är de otroliga på att heja och de här loppen har varit en bra kombination av resa och träning.
Tiden är inte viktig, inte tävlingen heller. Lena Malmberg vill njuta som löpare, och göra sitt eget lopp. Berlin är favoriten med väldigt pampig start och målgång. Hon har gjort Berlin fyra gånger.
Vackraste maran sprang hon annars i fjol, Big sur i Kalifornien, norrut längs kusten på Highway one.
Närmast ska hon springa i Stockholm och planerar sedan i höst att göra Quebec city marathon i Kanada.
Om fyra år när hon fyller 50 ska elva nu genomförda maror blivit 25.
– Jag vill springa tre om året och drömmen är ett lopp i varje världsdel, säger 46-åringen som har en mara på Antarktis på sin "bucket list".