Robert Forsgren började löpträna för drygt två år sedan. Han hade spelat fotboll och hockey tidigare men lagt av och började känna sig – med hans egna ord – som en soffpotatis.
Med envishet och god vilja kom han igång med träningen igen och efter att ha avverkat sin första mil i löparspåret fick han mersmak.
– Jag fick sug efter att springa längre och längre. Men då kom skadorna. Jag ville få ihop mellan tre och fyra mil varje vecka och om jag sprang två gånger så blev det ju ganska långt vid varje tillfälle. Det började göra allt ondare i benen och till slut blev jag väldigt less på skadorna.
Robert tog hjälp av en sjukgymnast och fick rådet att fortsätta springa, men inte så långt varje gång. I samma veva läste han om streakrunning på nätet. Det går ut på att springa varje dag, minst en engelsk mil, i valfritt tempo. Ett upplägg som verkade passa honom perfekt.
När vi träffas över en kopp kaffe på ett kafé i Linköping räknar Robert in dag 144. Han har sprungit minst 1,6 kilometer, exakt varje dag sedan han började i november förra året.
Skadorna?
– Bättre, knappt några problem alls nu.
Formen?
– Mycket bra. Jag har ju inte tänkt pyssla med det här resten av livet men ett år ska det bli i alla fall. Och eftersom jag märker att min löpning blir så mycket bättre och att jag blir snabbare och snabbare så känns det ju extra bra.
Maratondebut
Nyligen var Robert i Barcelona och sprang sitt första maraton. Tiden 3 timmar, 44 minuter och 28 sekunder talar sitt tydliga språk.
– Det är bra. Jag var rädd att det skulle bli lite konstigt eftersom jag saknar riktiga långpass i träningen, men 4–5 mil totalt per vecka verkar funka fint även när milen delas upp i kortare sträckor.
Om själva loppet kändes bra i kroppen så var det värre dagen efter. Men ett genomfört maraton ger ingen extra vila för en streaklöpare. Så trots värkande ben var det bara för Robert att snöra på sig skorna och ta en ny, om än betydligt kortare, runda i vårvarma Barcelona.
Vad kan hindra dig från att springa?
– Tjaa, ingenting än så länge.
Snöoväder?
– Nej, då får man ta på sig pannlampa och sticka ut. Det är rätt spännande att springa i reflexspåren. Det finns ett par stycken i Linköping.
Sjukdom?
– Nja, jag har klarat mig från magsjuka och sådant, men om man blir förkyld till exempel så handlar det mest om att ta det lite lugnare i spåret. Oftast känns det faktiskt lite bättre efteråt. Det finns inget vetenskapligt bakom det här, det ska sägas, men det är i alla fall roligt.
En sjöborre?
– Haha, nej inte ens det. Jag trampade på en sjöborre på Gran Canaria i julas och fick en infektion i foten. Det gjorde rejält ont, och efter det var det slut på långpassen på ett tag. Men jag sprang i alla fall minimisträckan på 1,6 kilometer. Det gick långsamt och det var smärtsamt.
Löprundor världen över
Robert arbetar som dataprogrammerare och reser en hel del i yrket. Det innebär att han får se många platser ur en löpares perspektiv.
– I Dublin sprang jag i Phoenixparken där det finns över 300 hjortar. Det var häftigt att springa i närheten av dem.
Han räknar in löprundor i bland annat Berlin, New York, Florida, Poznan, Paris och förstås en i massa svenska städer.
– Det är skönt att ha en rutin, säger han. Jag behöver aldrig fundera på om jag ska springa eller inte. Det är bara att köra.
Men det händer att du glömmer?
– Ja, jag höll på att missa en gång när jag var på Disneyland i Paris. Som tur var kom jag på det och då var det bara att trycka fram telefonens gps för att mäta sträckan och börja springa direkt på stället.
Konstigaste platsen som Robert sprungit på måste ändå vara soldäck på en Finlandsfärja. Han var på en technokryssning och hade dansat hela natten, men trots det så kallade löparplikten dagen efter.
– Det gick inte så fort, det ska erkännas. Och det såg väldigt roligt ut på gps-loggen.
Vad driver dig?
– Att jag känner att det passar mig och att jag blir bättre som löpare förstås. Jag lever efter mottot ”When you´re going through hell, keep going”. Jag såg de orden på en kaffekopp i Singapore en gång. Och det stämmer ju – när det känns tufft är det bara att fortsätta, det blir bättre igen.
Hur skulle det kännas att behöva bryta sviten?
– Äsch, det skulle vara okej. Det är inget tvångsbeteende. Men jag gillar filosofin att träna varje dag och för mig är löpning det absolut roligaste. Det är ren frihetskänsla.