– Jag har aldrig musik i öronen. Jag vill hälsa på folk, prata med människor och ta in naturen, säger Motalatjejen.
Christine Jacobsson sprang även som fotbollsspelare, på vänsterkanten i Borens IK som ung. Men som vuxen är det löpning utan boll som gäller.
Hon blev tidigt instruktör på gym, på Actic, där hon fick smeknamnet Coco efter Coco Chanel. Sedan startade hon Löpargänget ihop med Birgitha Hansson 2011, en enkel samlingspunkt på sociala medier som blivit permanent.
– Jag är en motionär, en glad motionär. Men med Löpargänget har det blivit mer seriöst. Det bästa är att alla peppar varandra, från eliten i Maif till nybörjare som testar. Det finns ingen som är märkvärdig, utan alla hjälper varandra och det är så kul med gemenskapen, säger hon.
Jacobsson springer minst tre gånger i veckan, ett intervallpass, ett snabbare pass på nån mil och ett längre pass. Det kan bli så långa träningsrundor som en mara. Christine vill liksom inte sluta när hon fått upp ångan.
– Jag vill alltid springa lite till när vi är i mål. Jag blir så glad av att springa, har alltid tyckt om det.
Göteborgsvarvet, Stockholms halvmara och Lidingöloppet är lopp som hon har gjort allihop, men inget går upp mot Stockholm marathon. I fjol sprang hon första gången på 4.14 och den tiden ska hon under i år, även om tiden inte är viktigast.
– Som motionär ska man inte tänka på tiden, utan på upplevelsen. Det är första frågan, hur var upplevelsen? säger Coco.
Det pratas ofta om sista milen på en mara, att den är en plåga. Men Christine Jacobsson tycker inte att det är ett så stort steg att gå från halvmara till mara, dubbla distansen.
– Bara man ger sig på det så upplever man att det är skönare att springa långt, länge och långsamt. Då njuter man mer och ser publiken mer. I Stockholm är det helt fantastiskt publikstöd, bättre än på alla andra ställen. Många klär upp sig och vill ge "give me five".
Christine vill gärna springa utomlands i framtiden, typ i Palma på Mallorca eller i Boston. Hon vill springa livet ut.
– Jag ser ju hur starka en del är i vår grupp, även i 50- och 60-årsåldern, säger hon.
Vad är din styrka som löpare?
– Att jag är positiv och glad hela tiden, att jag inte tappar sugen.
Vad behöver du förbättra?
– Jag behöver bli bättre på att lyssna på kroppen. Man behöver inte träna jämt, man kan ta en vilodag ibland också.
Vad betyder löpningen för dig?
– Mycket. Det är det jag skulle sakna mest om jag blev sjuk eller skadad, säger Christine Jacobsson.
Hela tolv läsarfrågor kom in till Stockholm marathon-intervjun med Coco, och här kommer dem:
Hur har man roligast på maran?
– Man insuper publiken och skapar ögonkontakt. Man gör give me five med de som vill.
Vad ska man inte missa under loppet?
– Vätskekontrollerna. Och handklappen med publiken.
Hur laddar du med mat?
– Extra sömn, rödbetsshots och salta pinnar.
Är du nervös?
– Nej, jag blir aldrig det, och det är lite tråkigt.
Hur började din löparkarriär?
– Genom att vi startade Löpargänget 2011.
Vad tänker du på under den 35:e kilometern?
– Att det bara är fem kilometer kvar.
Vilket tempo håller du då?
– 5.40 per kilometer.
Har du splitshorts eller tajts?
– Tajta shorts.
Vad är tråkigast, Västerbron eller Gärdet?
– Inget av dem är tråkigt. Västerbron är inte så farlig och på Gärdet finns det hästar.
Vilket väder hoppas du på?
– Halvmulet. Inte regn, men inte för varmt. Publikvänligt.
Din förebild inom löpningen?
– Malin Ewerlöf, jag gillar hennes podd som hon gör ihop med en journalist som också springer.
Hur firar du målgången?
– Genom att söka upp alla löpare och gå till vår samlingsplats. Sedan blir det pizza och cola och så åker vi hem på kvällen, svarar Christine Jacobsson.