Datumet var den 27 januari 2013. Familjen Bjerlöw från Linköping hade varit uppe i fjällen på ett telemarkläger, något som de älskar att göra tillsammans under vinterhalvåret. På vägen hem satt Lenas man och en vän till familjen i framsätet medan dottern låg och sov i baksätet. Lena lutade sig framåt för att prata med sin man och helt plötsligt mötte de en bil – som kommit över i fel fil.
Tiden stod stilla – sedan small det.
Mannen i den andra bilen avled och i familjen Bjerlöws bil tog Lena den hårda smällen.
– Eftersom det var mest illa för mannen i den andra bilen var det mest fokus på honom under räddningsinsatsen. Jag satt kvar i bilen och kände att det var något som var jävligt fel. Jag tog tag i handtaget i bilen och höll uppe mig själv. Jag kände att jag kunde röra tårna och spänna benen men också att något var fel i ryggen, berättar Lena.
Till slut fick räddningspersonalen ut Lena ur bilen relativt snabbt och åkte med henne till sjukhuset. Där blev det konstaterat att två kotor i ryggen var rejält skadade, den ena var krossad och den andra hade flyttat på sig. Dessutom var sex revben brutna.
– Räddningen var nog att jag hade tränat ganska mycket innan. Jag simmade en del och hade även haft ont i en höft som gjort att jag gått till en tjej som hjälpte mig med att bygga upp muskulaturen i magen. Den "tråkträningen" jag gjorde med henne tackar jag för i dag, säger Lena.
När hon pratade med sjukhuspersonalen efter ryggoperationen var det mycket snack om att få henne tillräckligt återställd för att klara av arbetslivet. Lena hade dock ställt in sig på något helt annat, hon skulle minsann kunna springa och komma tillbaka till den aktiva livsstilen hon hade haft innan.
– Min man tyckte att jag skulle fokusera på tre saker, att äta, träna och sova. Det gjorde saken mycket enklare. Han blev tokig när han kom hem och jag inte hade gjort mina övningar. Han började ringa mig om dagarna för att kolla upp mig. Jag har haft en stöttande familj som hjälpt till mycket, alla gillar att röra på sig och det var inget alternativ att jag skulle bli som ett kolli.
Nu har det gått över sex år sedan olyckan och med sitt starka pannben och med hjälp av en sjukgymnast, som själv är aktiv med triathlon, har Lena lyckats kommit tillbaka. Mentalt är olyckan något som familjemedlemmarna har fått bearbeta på olika sätt och som alltid kommer att finnas med i bakhuvudet. Men fysiskt är det endast två saker som Lena inte gör: hoppar studsmatta och åker pulka.
– Jag hoppade inte studsmatta innan heller och har för stora barn för att åka pulka, så det är inget problem. Men av någon anledning har jag satt min begränsning där, säger Lena och ler.
– Något jag har med mig från allt detta är att inte se det negativa. Hela tiden hade jag ett mål och när jag väl kunde gå igen och insåg att jag kunde börja träna så såg jag inte någon begränsning. Det tror jag är viktigt att ha i huvudet.
I dagsläget kan hon känna av en trötthet i ryggen när hon cyklar, men att springa har inte varit några problem alls. När hon fick upp ögonen för Göta kanal run, ett ordentligt kraftprov där deltagarna springer fem maraton på fem dagar längs Göta Kanal, tvekade hon inte en sekund.
– Jag brukar följa med min man på äventyr och vara en support till honom. Jag berättade inte ens om att jag hade sökt för att han hade haft en skada i höften och livet var lite tungt för honom när jag sökte. Men jag behövde något att se fram emot, säger Lena och ler. Hon tittar ut över fiket där vi sitter innan hon bestämt säger:
– Det här är mitt egna äventyr.