Björn Ydremark är van triathlet. Därför är ”bara” ett maratonlopp nästan en behaglig upplevelse. ”Det gör ju inte ont redan från början”, säger han.
På söndag står Björn på startlinjen i Östgötamaran tillsammans med 366 andra löpare. Därmed förlänger han tävlingssäsongen med ett par veckor. I vanliga fall brukar kroppen få vila efter Kalmar Ironman i slutet av sommaren.
Från 1 november till 15 augusti registrerar Björn 500 träningstimmar.
Det är värdigt en elitidrottsman, men Björn beskriver sig mera som en glad motionär. Han började dessutom sin karriär för bara fyra år sedan, 50 år gammal.
– Jag har alltid sysslat med idrott, bland annat badminton, och tänkt att det måste vara en boll inblandad för att det ska vara kul. Konditionsidrotter var inget för mig, säger han.
Men så började ena sonen med vindsurfing och då skulle ju inte pappa vara sämre.
– Jag var alldeles för tung och otränad så jag fick knappt upp seglet, säger han.
Det blev starten på en ny karriär. Björn började träna löpning och styrketräning och tappade närmare 30 kilo i vikt. Han var en av de första medlemmarna i konditionsidrottsföreningen NocOut, men tävla – det ville han inte.
– Jag minns fortfarande konversationen jag hade med klubbens ordförande. Han ville att jag skulle vara med i ett lopp, men jag svarade att ”jag tävlar inte, jag har motivation ändå”.
Han skrattar.
– I dag är jag med i alla lopp som går.
Debuten var Blodomloppet i Linköping 2011 dit några vänner ”tvångsanmälde” Björn. Det blev en upplevelse med mersmak. Efter det åkte Björn och hans fru till Kalmar för att kika på ironman-tävlingen och bara året efter stod de på starlinjen i minivarianten (en tiondels ironman) som arrangeras kvällen före det stora loppet.
Sen har det rullat på. Minst sagt.
– Jag kunde inte crawla, knappt springa och jag hade ingen cykel, säger Björn. Men jag var sugen på triathlon så jag tog en simkurs och köpte mig en racer.
Den första stora utmaningen blev en halv ironman i Vansbro (1900 meter simning, 9 mil cykel, 21 kilometer löpning).
– Jag hade ingen aning om hur jag skulle disponera loppet så efter simningen gav jag allt i cyklingen och låg ganska bra till. Men när jag klev av sadeln kunde jag knappt stå på benen, och då hade jag 2,1 mils löpning framför mig...
2013 beslöt Björn att själv ta sig an den ultimata utmaningen; just ironman i Kalmar. Men inför det loppet lämnade han inget åt slumpen utan tog hjälp av experter på Aktivtus i Göteborg där han gjorde tester, mätte mjöksyratrösklar och fick ett personligt anpassat träningsprogram.
Samma år ställde han upp i Stockholm maraton.
– Jag tänkte att det kunde vara bra att ha testat att springa 4,2 mil innan jag gav mig på det i en ironman. Och första året hade jag respekt för distansen och tog det ganska lugnt.
Andra året växte hornen ut.
– Nu jävlar, tänkte jag, och sprang allt vad jag kunde i tre mil. Sedan sa benen stopp. Jag fick gå sista milen och haltade sedan in på Stockholm stadion med svår kramp.
I år hoppade Björn över Stockholm maraton, men slog i gengäld personligt rekord i Kalmar ironman med 20 sekunder. Säsongen brukar vara slut i samband med målgången, men i år väntar alltså maraton på hemmaplan i Östergötland.
– Det ska bli kul. Bara att kunna säga att man har sprungit mellan Linköping och Norrköping är ju häftigt. Och ”bara” en mara är ganska trevligt. Då kan det vara behagligt ganska länge. I en ironman vet man ju att det gör ont från första löpsteget.
Vad säger du till dem som sugna på att testa långlopp?
– Prova! Man måste inte ha sprungit och tränat hela livet. Det går bra ändå. Ont gör det. Men direkt efter mållinjen glömmer man smärtan.