”Spring själv för fan”, väste en medlöpare intill mig med adress till en hurtig, påhejande åskådare i backen. Då hade vi tagit oss 250 meter av den milslånga utmaningen. Längre kom vi inte förrän de tjuriga hornen växte ut alltså. Och bra var nog det.
Arrangörerna utlovade det tuffaste loppet hittills och de brantaste, stenigaste och dyigaste partierna krävde minsann en ganska styvnackad inställning.
Uppe på krönet av backen tog en kort utförslöpa med förrädisk rullsten vid. Sedan gav vi oss in i snårig skogsterräng.
På smala stigar klev, sprang eller klättrade vi på ett tyst led. ”Går det bra för alla”, ropade någon i ett tappert försök att tänka på något annat en stund. Knappt en enda tjurskalle svarade.
Jag höll ögonen på stenar och rötter för att inte ramla och belönades förstås snart med en sprättande trädgren i ansiktet. Nej, det gällde minsann att ha uppmärksamheten åt alla håll i den här kraftmätningen. Vi löpte genom vackra marker i mörkgrön mossa och gulröda höstlöv. Det doftade fuktigt i skogen och solen värmde skönt. Men vem hade ork att njuta?
– Det är bara 50 meter sedan blir det planare, lovade en funktionär ute i skogen när vi rundade ett rejält träd och såg en stenig stigning ta vid.
Sjönk ner till hakan
Mjölksyran pumpade, men tävlingsledaren som dragit banan hade varit på illmarigt humör. Här fanns inga partier för återhämtning.
När skogen öppnade sig efter sju kilometer och vi passerade startområdet igen gällde det att först ta sig över ett par uppbyggda hinder och sedan att helt sonika löpa ut i isande kallt vatten upp till midjan. Väl uppe igen efter ett par hundra meter vägde skorna bly.
Tur att vi inte visste vad som väntade. Stigningarna var långa och branta och det muttrades i leden om att vi förmodligen var på väg upp för samma skidbacke igen, fast bakvägen så att säga. Visst var det så.
– Det här är sista knycken, sedan går det utför, hojtade en pigg funktionär.
Jo visst, men att på trötta ben springa nedför en alpin pist innebär inte några extra glädjeskutt direkt.
Och just som vi var nere på plan mark tog loppets absolut största utmaning vid. Ut i gyttjan bara!
Botten försvann plötsligt och jag sjönk ner till hakan. Det var bara att klamra sig fast vid repen som låg på ytan och bita ihop när stora stockar och stenar som låg djupt nere i dyn dunkade in i benen.
Ett hundratal meter senare drog vi oss upp för en lerig slänt och så hägrade målet kort senare.
Skönt. Men ont.
"Vidrigt men kul"
Anna Jansson, Caroline Solman, Ulrika Bylin och Karin Borgskog från Uppsala gillade avslutningen, trots mjölksyran.
– Träsket var ju hela loppets behållning, sa de och halade upp en flaska mousserande vin att fira väl förrättat värv.
– Vi hade nog förväntat oss en mer varierande bana med ännu mer lera, sa Ulrika. Det var ganska trångt på de smala stigarna och svårt att ta sig fram. Jag har sprungit två gånger tidigare och det här var den klart jobbigaste.
Sammanfattningen?
– Vidrigt men kul!
Åsa Hemmingsson från Motala gillade banan bättre.
– Tuff terräng och många utmaningar, säger hon. Jag hade väntat på att träsket skulle komma och det gjorde det med besked. Det var långt och djupt och på vissa ställen nådde man inte ens ner till botten.
Hon är mörbultad och smutsig men nöjd och ger loppet ett passande betyg.
– Skitkul!