I fredags startade de i Sjötorp. Två dagar och lika många maratonlopp senare anlände de till Motala för en natts vila innan färden gick vidare mot målet i Mem. Väl där har de avverkat fem maratonlopp på fem dagar.
Ändå är det inte löpningen som är det viktiga under Göta kanal run. Det finns ingen tidtagning och det utses ingen vinnare. Det som är det centrala är mötet. Mötet med de övriga deltagarna i loppet och det med naturen. Men också mötet med sig själv. Vad är det som händer i kroppen när man utmanar sig själv bortom den gräns som man själv trodde sig ha?
En som fick svar på den frågan var tidigare Linköpingsbon Gustav Borgefalk som när deltagarna nådde fram till Karlsborg fick uppleva en känslostorm rusa genom kroppen.
– Det var helt fantastiskt. Det var sådan nostalgi i ögonblicket. Jag spenderade lumpartiden i Karlsborg för 14 år sedan.
Att nu nå fram till fästningen med den här strapatsen i ryggen var helt fantastiskt. Jag har aldrig sprungit så här långt tidigare och det är en intressant känsla när kroppen tar slut efterhand, säger Borgefalk.
En som både vet hur det känns när kroppen tar slut och vad som händer i en grupp främlingar under en utmaning likt Göta kanal run är Gunnar Nilsson. Efter att ha sprungit maraton genom tre öknar, Gobi, Atacama och Sahara så har han samlat på sig en del erfarenheter.
Så vad händer med en grupp människor under ett sånt här äventyr?
– Man kommer varandra mycket närmare. Man berättar saker för varandra som man normalt inte gör för folk man just träffat, berättar Nilsson.
Varje dag avslutas med ett campfiretalk där någon av deltagarna håller en föreläsning.