Kom posten lite tidigare i dag? Då kanske det var Björn Johansson som delade ut försändelserna i kvarteret just denna dag. För det finns inte många postiljoner i vårt avlånga land som har samma fart uppför trapporna som Johansson. Eller hade ska vi kanske tillägga.
Inne på sitt 59.e år som han är så har han slagit av lite på takten både uppför trapporna och i Lidingöspåren. När han till helgen gör sin 38:e start i loppet nöjer han sig med att springa 15 kilometer och med målet att njuta av loppet. Annat var det förr.
– Ja, då handlade det bara om att springa så fort som möjligt, säger Johansson när vi träffas utanför Postkontoret på Drakvägen i Motala.
Och springa så fort som möjligt de 30 kilometrarna runt Lidingö var han riktigt bra på tills ryggen började krångla. Men innan dess hann han rada upp en imponerande resultatrad.
1975 sprang han sitt premiärlopp. Tre år senare klarade han medaljtiden 2.15 för första gången.
– Det tyckte man var stort, säger han och ler åt minnet där vi sitter och tittar ner i listan över tiderna han gjort.
18 år i rad under två timmar
Men det var ändå inget mot de tider han skulle komma att göra. 1980 sprängde han två-timmarsgränsen och när det väl var gjort så rullade det på. 18 år i rad kutade han sedan de tre milen under två timmar.
Tio av gångerna var han dessutom under 1.50. Den snabbaste loppet gjorde han 1985 då han korsade mållinjen på Grönsta efter 1.48.14.
– Det är nästan lite märkligt att tiderna blev så lika år efter år. Man kan ju tycka att det borde ha varit något år som man fått till en tid som skulle sticka ut. Men jag hade väl bara en fart i kroppen, säger Björn lite fundersamt innan han flyttar fingret längs listan ner till 1990.
Då behövde han en minut mer för att ta sig runt. Men tiden räckte till en 33:e plats i loppet, hans bästa placering under alla år.
– Det var ju lite andra spår förr än vad det är i dag. Inte lika grusade och fina. Så när det regnade så var det riktigt jäkligt. Och det året var det lite lerigt och skitigt i spåren och det passade mig rätt bra. Jag gjorde ofta mina bästa lopp i de förhållandena, säger han och nickar skrattande åt frågan om han var en gnet i spåren.
Startskottet ger nästan en tår i ögat
Men sedan drygt 15 år tillbaka så nöjer han sig alltså med att springa halva sträckan. Inte för att jaga tid. Utan bara för att njuta av att springa.
– Jag är glad att jag kan hålla på och just Lidingö är ju speciellt. Just när startskottet går blir det nästan en tår i ögat. Då finns det ingenting annat än att bara springa i tankarna. Det är på något vis behagligt trots att det är så slitsamt. Det är ju en annan sak än att ge sig ut och springa själv. Jag behöver ju alla runt omkring. När alla är lika trötta så är det en speciell känsla att alla trälar på ändå och även om jag inte kan tävla mot mig själv längre så kan jag gå i mål och det känns skönt, säger Björn som fört löpararvet vidare till sina barn. Precis som hans far en gång i tiden fick honom att börja springa under uppväxten i Vadstena.
– Grabben sportar inget speciellt annars. Men när jag frågar honom om vi ska anmäla oss till Lidingö så brukar han svara: "Ja, jag vet ju inget annat." Dottern har kört på lite mer, så nu börjar hon bli bättre än mig och ska köra tremilen för första gången. Så jag funderade ett tag på att göra det jag också i år. Men jag tror inte kroppen skulle hålla för det så jag nöjer mig med 15. Men att de är med är roligt, då blir Lidingö än mer speciellt. Då samlas vi ju allihop, säger Björn.