Sverige har fått en ny silver-Sara. Glöm den supersnälla för en stund - lått oss i stället hylla den nya, supertuffa silver-Sara.
Jag hade aldrig mött Sara Algotsson Ostholt förut. Faktiskt aldrig ens sett henne rida.
Inte förrän i går när fälttävlan i OS skulle avgöras.
Det talades om en tjej som inte skulle ha något som helst med medaljstriden att göra, om en tjej som inte stod pall för tryck, som vikt ned sig och missat medalj i EM förra året.
Den Sara såg jag inget av i Greenwich Park i går.
Den Sara jag såg var tuff, orädd, fullständigt respektlös och inte minst - iskall.
För man kan älta den sista rivningen hur mycket som helst, att hade inte Wega rivit med bakbenen på sista hindret hade det blivit OS-guld, men faktum kvarstår:
37-åriga Sara Algotsson Ostholt överraskade alla.
Hon var visst med i medaljstriden.
Hon stod visst pall för trycket.
Hon vek inte alls ned sig när det skulle avgöras.
För rivningen var ju hennes enda rivning på två hoppningar, ett alldeles lysande resultat, och OS-silvret en fantastisk framgång. Inte bara för Sara och hästfamiljen Algotsson utan för hela svenska OS-truppen. Ja, för oss alla med blågult hjärta.
Sverige behövde en medalj. OS har börjat trögt för Sverige och även om det inte är samma krisstämning som runt brittiska OS-truppen så är det många gånger omtalat vilken betydelse första medaljen har för en OS-trupp.
Kanske kan Saras skräll få andra att följa efter - och en favorit att infria förväntningarna. Eller vad säger Rolf-Göran Bengtsson?
Jag riktigt njöt i den mixade zonen när Sara mellan lagtävlingen och den avslutande individuella hoppningen spände ögonen i oss journalister och förklarade att fjärdeplatsen i lag inte alls var ett misslyckande.
Vi i den medaljhungriga medieskocken ryggade nästan tillbaka, insåg att här är en tjej som kan svara för sig.
Frågan "Kommer du vara nervös inför avgörandet?" släpptes förstås också men även då svarade Sara bestämt och avväpnande:
- Klart jag kommer vara, men det är inget som kommer påverka hoppningen.
Även då med stadig blick och skarp ton.
Redan där gav hon mig kanonvibbar. Starka, tuffa, kyliga vinnarvibbar.
Vinnare tar inte silver, säger nån. Jorå, tar man OS-medalj är man en vinnare, säger jag.
Världen är full av förlorare, men aldrig på en prispall i OS. Sedan får Ara Abrahamian och andra vinnarskallar säga vad de vill.
Efteråt, när silvret var hemma, sa Sara att hon inte tänker ha smeknamnet silver-Sara hela livet, att guld-Sara låter mycket bättre.
För mig spelar det ingen som helst roll.
För mig var dagen i Greenwich Park en ny, fantastisk upplevelse och Sara Algotsson Ostholt en ny, fantastisk bekantskap.
På tal om vinnarskallar: vilket underbart besked Therese Alshammar gav oss, att hon ställer upp i fredagens försök på 50 meter fritt. Rimligtvis kommer hon hämmas av sitt diskbråck, men eftersom Tessan är den jag unnar OS-guld mest av alla aktiva idrottare, så fortsätter jag hoppas så länge som möjligt.