Jag trodde inte på kanotkillarna. Jag trodde inte heller på Rolf-Göran Bengtsson. Jag valde bort dem. Jag trodde faktiskt inte heller på handbollskillarna. Men jag valde dem.
Så fel jag hade - så rätt jag gjorde.
En onsdag full av blågula besvikelser avslutades med en arena full av tusentals hoppande, sjungande svenskar som tillsammans, på planen och på läktaren, hade sänkt dansken.
Bredvid mig, några platser bort på tv-läktaren, skrek SVT-experten Magnus Grahn:
- Vi har högre berg! Vi har snyggare drottning! Och vi kan åka skidor!
En klassiker en klassisk kväll. En galen kväll från början till långt efter slutet.
Sverige är klart för OS-semifinal i handboll och jag förstår ingenting.
Jag gör aldrig det när Kim Andersson med vänner spelar. Vilka är de? Hur bra är de? Hur mycket vill det? Hur mycket talang har de? Vad kan de prestera tillsammans?
Jag vet inte. Jag kommer aldrig veta.
En sak vet jag däremot: killen i blågul träningsoverall som just nu nere på planen, sådär halvtimmen efter matchslut, fotograferas med dannebrogen - han är en av världens bästa handbollsmålvakter.
Så mycket förstår jag.
När Johan Sjöstrand spelar står bollen stilla. Mot Danmark låg han länge på 50 i räddningsprocent. Det sjönk till 40 i slutet när matchen öppnade sig. Även det en suverän notering.
Hur stabil han än är Skövdesonen, hur fantastiskt han än spelar - att följa det här landslaget är som att åka berg-och-dal-bana i den mörkaste av hallar.Ibland fruktansvärt, ibland fantastiskt - alltid totalt oförutsägbart.
Så kommer det här. En klockren insats i 60 minuter. Som vanligt helt oförutsägbar - men nu bara fantastisk.
En fantastisk match av båda lagen och en större kämpainsats har jag aldrig sett det här landslaget göra.
Aldrig har jag sett Jonas Källman så laddad, så engagerad, som i kväll. Ett synnerligen gott tecken. Jag följer inte de europeiska ligorna och Champions league, men det har alltid sagts mig att Källman är en världsstjärna där. Som stor pådrivare och med fyra mål på fem försök var han det nu även i blågult.
Kim Andersson, med all sin talang, är också han världsstjärna i sitt klubblag, men också han mer sällan i landslaget.
Höjer sig dessa två, tillsammans med all övrig talang de omger sig med, kan vad som helst hända den här veckan.
Det såg vi mot Danmark, inte minst i slutminuterna när Niklas Ekberg gick från tänkbar syndabock, då han sköt högt över vid 22-22, för att sedan bli hjälte med två mål till 23-22 och 24-22.
När JLo-hiten "Dance again" nu spelas här inne i arenan gungar hela min kropp.
Jag vill se det här laget dansa igen.
Jag vill se Magnus Järnemyrs och Tobias Karlssons betongmur igen. Den Kasper Söndergaard Sarup sprang in i så brutalt i kväll.
Jag vill se Dalibor Doders och Fredrik Petersens distansskott igen. De som gav fem mål i kväll.
Och jag vill framför allt se de blågula ligga utspridda på golvet igen. Skrikandes och kramandes varandra som i kväll.
På fredag vill jag se det.
Då är det Ungern som bjuder upp - och förhoppningsvis Sverige som för.