Det sa rätt mycket om vilken resa som gjorts i idrottsstaden Linköping. Samtidigt som LFC spelade viktig allsvensk match mot Eskilstuna på Linköping arena var det SHDL-premiär mellan LHC och SDE i Saab arena.
Samtidigt.
Några hundra meter från varandra.
Det gick lika illa på båda ställena. Två lag som befinner sig i helt olika lägen i säsongen, men också två lag som snarast möjligt bör glömma den här fredagen den trettonde.
Jag började kvällen med LFC, som härmed kan glömma alla tankar på en Champions league-plats till nästa säsong. Inte för att fem poäng till andraplacerade Vittsjö är någon omöjlig differens utan för att insatserna nu helt enkelt är för svaga i match efter match. Ingen kan säga annat än att det är ett misslyckande.
Att inte få ut mer av så många offensivt namnkunniga spelare (fyra av dem spelade till och med VM i somras) är för dåligt. Olof Unogård, tränaren, har förstås ett stort ansvar för att under en hel säsong inte ha hittat rätt uppställning och ett fungerande spel. Det ska han ha kritik för.
Personligen hade jag gärna sett två renodlade forwards som kunnat växeldra och ge varandra stöd centralt för nu känns offensiven lika spännande som en revolverduell med lösplugg.
Detta sagt:
Mer än något annat måste det kunna krävas så mycket mer av spelare som spelat i olika landslag nästan allihop. Nu är det så formsvagt, så kantigt och så ineffektivt att det nästan gör ont. Den egentligen enda som visar någon slags pondus är Frida Leonhardsen Maanum, medan övriga mest ser ängsliga ut. Magnus Wikman, assisterande förbundskaptenen, satt på läktaren och om vi påstår att ingen av landslagslirarna stärkte sina aktier har vi levererat dagens understatement.
0–1 var smickrande siffror. För LFC. Det kunde ha varit betydligt mer. Ovannämnda Maanum fick chansen att kvittera på straff och det kändes rätt typiskt att hon missade. Defensivt fanns också stora bekymmer där framförallt Anna Rakel Petursdottir inte alls hann med och blev avslöjad gång efter annan.
Vidare till LHC och det bästa med 0–2 mot troliga bottengänget SDE var 1) det är mycket som kan bli bättre och 2) det är tidigt på säsongen och till skillnad från med LFC faktiskt gott om tid att hitta rätt.
När det handlar om ishockey handlar annars mycket om den sorglustiga historien med Damkronornas konflikt med förbundet. Nu har jag inte full insyn i förhandlingarna, men är det så att det rör sig om förlorad arbetsförtjänst och ett bättre bemötande kan jag tycka att förbundet borde göra mer för att få till en lösning.
Hur svårt kan det vara? Sätt er ned och lös det här. Nu. I en så stor sport som ishockey borde det banne mig inte kosta en massa pengar att representera sitt land. Det är inget orimligt krav, i synnerhet inte som SHL fört över pengar just avsedda för damhockeyns utveckling.
I en idrottsklubb (eller idrottsförbund) är det ofta så att det finns en del av verksamheten som drar in de stora stålarna och det är inget konstigt med det. Men nu har allt fler insett att det inte går att bygga sin verksamhet på bara ett lag. Det måste finnas plats för alla, även om politiska strömningar tyvärr visar att inte alla tycker så.
I dag har sju klubbar lag i högsta serien både på och herr- och damsidan: LHC, Modo, Leksand, Brynäs, Djurgården, Luleå och HV 71. Det är bra. Men fortfarande finns fem SHL-klubbar som inte har någon satsning alls på seniorverksamhet för damer. Det är inte bra.
Förbundet borde kanske göra något åt det. Också.