Stolta riddare på Stenholmen

Hur ska man få pojkar att börja rida? Det diskuterade man på Stenholmen och kom fram till att man kanske borde ha en annorlunda infallsvinkel än just bara kom till oss och rid som brukar vara nog för att få tjejer att börja.

– Vi tror att det behövs något mer och därför startade vi en riddarskola där vi försöker göra det lite mer spännande och lekfullt än vad det kanske är på en vanlig ridskola, säger Charlotta Liedberg, ridinstruktör på Stenholmen och utbildad hippolog.

I ridskolans riddargrupp medverkar fem pojkar mellan nio och elva år. Varje torsdag i åtta veckor har de samlats för att ha både teori och praktik (och troligen förlängs terminen fram till jul). De får inte bara sitta till häst eller hålla på med hästar utan det ingår också att lära sig lite om riddare och deras liv.

– Och de får själva göra sina tunikor.

Ryktbart följer med på en lektion.

Först teori. Efter att hästarna sadlats på, vill säga. Fast in i lektionssalen kommer inte hästarna med. Laukur, Neisti och de andra får vänta utanför. Hrafner ser ut att sova.

De blivande riddarna har fått ta med lakan hemifrån och klippt dem så att man kan trä dem över huvudet. Sedan har man målat eller ritat olika motiv på framsidan. Axel Lange har gått ett steg längre och klippt ut ett svärd av folie som han sedan limmar fast på tunikan.

Under tiden som gruppen jobbar med utformningen av dräkterna passar Charlotta på att ha lite ridlära också. Men det finns plats och tillåtelse för lite småbus också. Erik Ehrlin busar med limmet och sätter upp det mot näsan på Emanuel Bastviken, vilket framkallar stor munterhet. Och Olle Asklöf är en flitig gäst framme vid whiteboardtavlan och ritar eller skriver.

Jag frågar Valdemar Bastviken om riddare och han kan en hel del.

– Under tunikan hade de en brynja, en ringbrynja, säger han.

– Så här tjock är jag inte. Repet behöver ändras, säger Erik när han försöker knyta ett rep runt kroppen som livrem för att inte tunikan ska fladdra.

Han får klippa av repet till passande storlek.

– Får vi inte lära oss hoppa någon gång, undrar Emanuel.

Det blir startskottet till att det nog är dags att gå ner till hästarna för ridlektion. Men de här blivande riddarna är nybörjare allihop (fast Valdemar har ridit lite på Valla tidigare) och hoppning blir det antagligen inte förrän nästa termin.

På tal om det så säger Valdemar att själva ridningen är roligare än teorin.

– Jag gillar när det går lite fortare så hittills är det nog trav som är roligast. Galopperat har vi inte gjort än men när vi börjar med det så kommer jag säkert att gilla det.

Så börjar ridlektionen och det är ungefär som vilken annan ridlektion som helst. Ända skillnaden är väl att det finns två plastsvärd som killarna får turas om att hålla i medan de rider. Det är inte det lättaste att hålla svärd i ena handen och styra hästen med den andra.

– Så tänker ni på att hålla avstånden, ropar Charlotta.

Emanuel från sin sadel på Litfi-Nasi

– Och vara stolta!

Charlotta: Just det. Hörde alla vad Emanuel sa?

– Näe.

Charlotta: Ni ska vara stolta. Då blir man rak i ryggen och sitter bättre.

Och så kommer de stolta riddarna i trav över på marken liggande hinderbommar. Erik på Laukur, Valdemar på Hrafner, Olle på Moses, Axel på Neisti och Emanuel på Litfi-Nasi. Charlotta Liedberg ser nöjd ut. Riddarna har varit duktiga i dag.