Under tiden har gräsplanen varit en scen för fotbollsderbyn, trippelguld och svenska rekord. Och nästan för en sovjetisk avhoppare.
Det är sent åttiotal, i slutet av kalla kriget, och tiokampare från Sverige, Finland och Estland är på plats på Fol-kungavallen för landskamp. Tävlingsledaren Gunnar Holm är rådvill. Tävlingsarrangörerna har råkat beställa en estnisk flagga till flaggceremonin och fått en sådan av förvånade tjänstemän i Norrköping. En sådan hade de inte lämnat ut på 40 år, eftersom Estland ockuperades av Sovjetunionen i slutet av andra världskriget.
– Vi visste inte vad vi skulle göra, säger Gunnar Holm.
De estniska idrottarna kontrollerades fortfarande av Sovjetunionen och skulle egentligen tävla under hammaren och skäran. När den vita, svarta och blåa flaggan till slut hissades på ceremonin inför tävlingen såg Gunnar Holm hur de estniska friidrottarna vände sig om och applåderade tilltaget i smyg.
– Esterna hade några sovjetiska partifunktionärer med. De valde att inte se något. Det kändes väldigt lyckat eftersom det var så populärt hos de estniska deltagarna, säger Gunnar Holm.
Den otillbörliga flagghissningen visade sig bli ett av de sovjetiska representanternas mindre problem. När tävlingarna skulle börja var en estnisk tiokampare spårlöst försvunnen.
Men allt började på tiotalet, då feststämningen och segerglädjen låg riktigt lovande i luften. Solen slösade med de härligaste färger över det festklädda folket på den ståtliga idrottsplatsen – med långa rader av fladdrande fanor och jämna fina gräsmattor. Allt i en värme verklig de olympiska dagarna. Så var det när de första tävlingarna hölls på Folkungavallen en solig lördagseftermiddag i början av september 1919, enligt Correns reporter på plats.
Om solen skiner när kommunen river Linköpings idrottsföreningars allt-i-allo några år före hundraårsjubiléet återstår att se. Klart är att gräsmattan, löparbanorna och läktaren ska lämna plats åt bostäder, butiker och parkeringsplatser. Och att de inflyttande slår ner sina bopålar i östgötsk idrottshistoria. Linköpingspubliken har fått se sin beskärda del av olika idrotter under arenans livstid: mestadels fotboll och friidrott, men också ishockey och bandy.
Ishockeylaget Kenty, som senare skulle blev Linköpings HC, spelade där. Och Derbys fotbolls-, bandy- och ishockeylag. En av idrottsplatsens mer bortglömda hyresgäster är Linköpings lag i jordbanetävling (en föregångare till dagens speedway) som huserade där i tio år på 1920- och 30-talet.
Publikrekordet sattes den 17:e maj 1973. Östgötaderbyt mellan fotbollslagen Åtvidabergs FF och IF Saab hade snackats upp länge och båda lagen ställde upp med landslagsspelare: Conny Torstensson, Benno Magnusson, Roland Sandberg, Kent Karlsson och Ralf Edström i ÅFF. Conny Gustavsson och Ingvar Flink i Saab.
Alla sju var med bland de 22 spel-are som var aktuella för Sveriges nästa VM-kvalmatch, som skulle spelas mot lagets svåraste konkurrent Österrike i Göteborg knappt en vecka senare.
Det var osäkert om ÅFF:s fixstjärna Ralf Edström skulle kunna starta i derbyt. Sedan ett par dagar hade han haft nackproblem efter att ha ställt upp i ett TV-inslag tillsammans med lagkamraten Benno Magnusson.
– Jag skulle ha någon nickskola, minns Ralf Edström.
På matchdagen skrev Corren att anfallaren hade besökt en ”kotknack-are i Västerås” dagen före för att få ordning på smärtan. Ralf Edström kommer ihåg resan till Västerås.
– Reine Almqvist körde, och han gjorde det som en kratta. Nacken var nästan värre när vi kom hem än när vi åkte.
Ralf Edström kom till slut till start i derbyt. Men hur skulle lilla Folkungavallen klara av arrangemanget? Det gamla publikrekordet låg på 12 039 personer, från Saabs kvalmatch mot Halmstad tre år tidigare. Ett rekord som var ”dödsdömt”, enligt Corren på matchdagen.
En tjänsteman på den dåvarande Park- och idrottsförvaltningen gav i tidningen uttryck för en uppfattning förhållandevis långt ifrån tonläget i dagens huligandebatt: ”Vi tänker inte sätta någon publikspärr. Men vid 12 500 åskådare så kommer vi att säga till i vändkorsen att de får se matchen på egen risk. Det är nämligen tvivelaktigt om hela 15 000 verkligen kan få platser så att alla ser”.
– Det var makalöst. Ett enormt jävla tryck. Det var en riktig derbymatch och det var viktigt för ”Bruket” att få en seger mot det nya storstadslaget från Linköping, säger Ralf Edström.
17 944 personer kom till Folkungavallen den dagen. Efteråt berättades det om åskådare som ”plankade ut” i stället för in för att försöka hitta bättre platser någon annanstans. Matchen slutade 3–1 till Åtvidaberg efter två mål av Conny Torstensson och ett av Reine Almqvist.
– Det är en klassisk arena som går i graven, säger Ralf Edström.
1976 gick fotbollslaget Derby upp i högsta serien efter en jämn sista omgång som avgjordes när Derbys Ulf Spångberg nickade in 3–2-målet mot Hudiksvall med tolv minuter kvar. Assist: en skruvad frispark från den nuvarande landslagschefen Lasse Richt. Det ville sig aldrig för vare sig Saab eller Derby, som båda sjönk i seriesystemet efter sejourerna i högsta-ligan på 70-talet. Det tog drygt tjugo år innan Folkungavallen till slut fick fira fotbollsguld. Och då gjordes det tre gånger på en säsong.
Linköping FC vann supercupen på våren, allsvenskan och svenska cupen på hösten. Mittfältaren Petra Larsson gjorde mål när LFC besegrade de regerande mästarna Umeå med 4–1 på hemmaplan i näst sista omgången, en vinst som dagen efter visade sig säkra det allsvenska guldet då Göteborg förlorade mot Djurgården.
– Det är ett bra minne som jag alltid kommer bära med mig. Jag gillar Folkungavallen – den är inte bättre än Linköping arena men den är charmig på något vis, säger Petra Larsson.
Hennes sämsta minne från idrottsplatsen kommer från året före, då rekordpubliken 9 413 åskådare såg LFC förlora greppet om ligaguldet till Umeå i början av september. Bortalagets storstjärna Marta dominerade spelet; brasilianskan gjorde ett mål själv och låg bakom två i LFC:s 1–4-förlust.
– Det är ett bra minne också; det var 9 500 personer där och seriefinal. Men då förlorade vi stort i stället. Det var tråkigt att en så stor publik skulle få se ett så dåligt lag. Vi underpresterade, säger Petra Larsson.
Vad kommer du sakna mest?
– Jag kommer inte sakna omklädningsrummen. Det är lite svårt att säga, men känslan när man har spelat på samma ställe länge. Den hemmakänslan kommer komma på Linköping arena också. Jag är lite sådan, jag måste ha en hemkänsla där jag spelar. Folkungavallen är inte den snyggaste arenan, men gräsmattan är väldigt bra under sommaren, säger Petra Larsson.
Det är osäkert när rivningsmaskinerna förpassar idrottsplatsen till historieböckerna för gott. Den nya detaljplanen för området har inte blivit godkänd. Den processen kan ta flera år, och Kultur- och Fritidsförvaltningen lämnar arenan redan vid kommande årsskifte.
Nu diskuterar de ansvariga på kommunen vad som ska ske på Folkungavallen under mellanperioden.
– Vi har pratat om tillfälliga parkeringar. Och det finns verksamhet där i dag, idrott och service har några personer som jobbar med trädgårdsskötsel som utgår därifrån. Vi håller på att resonera lite kring vad som kan vara lämpligt, säger Madeleine Bergström, lokalstrateg på Linköpings kommun.
Så fler bollar kan komma att sparkas på idrottsplatsen. Och kanske lever fortfarande hoppet för medeldistanslöparen Lasse Strandh, som slog svenskt rekord på tre mil på löparbanan den 20 augusti 1958. Han har skrivit flera debattartiklar för idrottsplatsens bevarande genom åren.
– För idrottens del så är Folkungavallen ett minnenas tempel. Jag hoppas att i alla fall idrottsplanen får vara kvar. De kan bygga husen runt omkring, säger Lasse Strandh.
Vilket är ditt bästa minne därifrån?
– Det var när jag slog det svenska rekordet. Det ösregnade hela dagen, och när vi kom ner dit så var det en decimeter vatten runt hela banan. Så vi stänkte ut fotogen och eldade runt hela ”Vallen”. Polisen och brandkåren kom. Jag sade åt dem att jag skulle springa, säger Lasse Strandh som till slut tog sig i mål på 1.42.22.
Och hur gick det för den estniske tiokamparen som var på väg till ”Vallen” men som aldrig kom till start? Han hade hoppat av till väst. Marko Vunder bestämde sig för att stanna i Sverige och fick politisk asyl i slutet av 80-talet. Han smet förmodligen från truppen under natten till lördagen då tävlingarna skulle börja. Det sades att han hade kontakter i Stockholm. Och några år senare, 1991, så ställde han upp i SM i tiokamp – för Stockholmsklubben Bellevue.