– Men jag höll inte på med sporterna samtidigt, påpekar han när vi träffas på Stora torget intill Folke Filbyter-statyn, dryga 20 år efter den aktiva "storhetstiden".
Henric Rondahl anno 2018 är en man med skjorta och kavaj. En idrottskille som i jobbet på sätt och vis fortfarande bedriver idrott.
Han jobbade i 26 år på Scan, på slutet i Stockholm som ansvarig för försäljningen, men bytte nyligen till ett uppdrag som vd för Krogdirekt. Ett Linköpingsbaserat företag med tolv anställda som hjälper krogar att bli lönsamma.
– Jag försöker relatera till idrotten, att ett lag ska må bra för att prestera. På min presentation hade jag landslaget från årets hockey-VM.
Henric Rondahls egen idrott i dag är innebandyn på fredagar med herrklubben Vikingarna. Spelplatsen är Ekoxens lilla gympasal, spelsättet beror på hur många som är med. Sedan spelar han golf från och till, det har han gjort i tio år.
Tränare har han också varit i ishockey, för LHC:s 96:or där sonen Philip spelade. Philip som kom upp i LHC:s A-lag där han gjorde 17 matcher och har sedan varit på utflykt i Norge och Schweiz. Nu jobbar agenten för en ny klubbadress för Linköpingskillen.
Nu är det här en intervju om pappa Rondahl, men faktum är att det går att se likheter mellan far och son och idrottsutvecklingen upp från tonåren.
Henric Rondahl fostrades i LHC:s duktiga 73-lag där legendaren Magnus Johansson också var med. Rondahl blev korad till LHC:s bästa junior när han var 17 år 1990. Sedan tog det dock stopp i A-laget några år senare när han av tränaren Jim Brithén inte ansågs hålla måttet.
– Det var efter en internmatch på sensommaren 1994, inför säsongen i ettan som var på gång, som Jim sparkade mig. Jag minns att jag var helt knäckt.
Henric Rondahl, som var snabb på skridskorna och en vass målskytt, hade anbud från flera andra division 1-lag och även Mjölby Södra, där Peter Nyman "ringde hela tiden", ville ha honom. Men Rondahl var så besviken att han släppte sin älsklingssport helt.
– Jag gick till sportaffären och köpte skor och en innebandyklubba. Det kan jag ångra i dag, att jag inte höll fast vid hockeyn längre, säger han.
Det här var i innebandyns ungdom och kanske var det därför som Henric Rondahl omedelbart klarade att ta en plats i IBK Succé. Där blev han en vass målskytt i en rad säsonger.
– Jag hade många kompisar där, som Pelle Lögdberg, Daniel Cedbro och Josef Karlsson. Vi gick upp i elitserien tillsammans. Jag hade humör i innebandyn, en tjurighet och en vilja att vinna.
Andra intressen, som familj och barn, kom dock in och då blev det nedtrappning med fotboll i Derby några år senare. Det var storebror Per Rondahl som lockade med Henric, plus svärfar Lasse Norman. Även där blev Henric en målskytt.
– Lars sade alltid att han höll på två lag, Derbys A-lag och Derbys B-lag, berättar Rondahl och skrattar.
De bästa spelarna han spelat med är Magnus Johansson i hockeyn, Pelle Lögdberg i innebandyn och Per Rondahl i fotbollen. Som ledare vill han framhålla föräldrarna, pappa Leif som alltid skjutsade och mamma Karin som alltid fixade maten.
– Jag är glad över det jag fått med mig från lagsporterna. Man fick lära sig visa hänsyn, att kämpa, skratta, vinna och förlora i grupp. Man drog mot ett gemensamt mål och det har jag haft med mig hela livet, säger Henric Rondahl.
Hur ser du på Linköpingsidrotten i dag?
– Jag hoppas på ett SM-guld i hockey på herrsidan, även om det just nu ser lite långt borta ut. Sedan skulle jag gärna se att det hände något med herrfotbollen. Alla år jag satt och kollade på Per när han spelade i LFF. Det har aldrig blivit något. Men nu verkar det vara på rätt väg med City, säger Henric Rondahl.