Det var hösten 1990, jag var 18 år och tog mina första stapplande steg som journalist på Corren, som reporter på ungredaktionen. Jag satt i pojkrummet när telefonen ringde. Mamma svarade och kom snart till trappan och ropade upp till mig: ”Christer, det är en Anders Hedberg i telefon." Hedberg, också han en av svensk hockeys stora, var sportchef i AIK och genom honom bokade jag in en intervju med Börje Salming som just återvänt till Sverige.
Några dagar senare, samma pojkrum, samma mamma, samma trappa: ”Christer, det är Börje Salming i telefon.” Vi kom överens om att ses en vardagskväll i Västerås. Det passade mig bra, då kunde jag sova över hos farmor.
Några veckor senare stod jag och storstadspressen och trampade utanför AIK:s omklädningsrum i Rocklundahallen. Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, alla var där och ville ha snack med den hemvändande superstjärnan. Då stack Börje ut huvudet och sa: ”Vi börjar med Christer på Corren. Kom in Christer.”
Stockholmskollegornas blickar, jagade av sina pressande deadlines, kunde ha dödat i det läget. Börje gav mig 20 minuter. Ett hav av tid en vardagskväll. Han pratade med mig som om vi alltid känt varandra, full respekt rakt igenom, och fortfarande, 32 år senare, är han en av de trevligaste idrottare jag träffat. Jag förstår varför han nu hyllas av en hel hockeyvärld.
Vila i frid, Börje.