OM DRIVKRAFTER
Sebastian Karlsson: För mig är det att vinna och att vinna med just det här laget. Sen har man alltid haft en egen drivkraft att man vill vidare. I yngre år var det NHL och lite senare kanske KHL. Nu är det mer att man vill utvecklas och hålla sig kvar så länge som möjligt. Ju äldre du blir, desto mer perspektiv får du också på vad som är viktigt och inte viktigt.
Jonna Andersson: Jag håller med. Jag gillar det här med att det inte är en individuell sport, att ska man vinna så måste man göra det tillsammans. Du kan inte vinna något själv. Det är klart att man hela tiden har som mål att vinna olika titlar.
Robin Laakso: Samma här. Det handlar om att vinna. Nu har vi varit ganska nära två gånger och förlorat två SM-finaler. Då vill du dit igen och få revansch.
OM ATT VARA DÅLIG FÖRLORARE
SK: Jag tror att jag är ganska dålig på det.
RL: Det får du fråga om hemma. Haha.
JA: På något sätt tror jag att du måste bearbeta det. Jag är ganska analytisk av mig och ser ofta mer fel än rätt i saker som jag gör. Det blir lätt så. Har du förlorat någonting är det viktigt att se vad man kunde ha gjort annorlunda. Men visar inte så mycket. Jag blir mer arg, ledsen och frustrerad inombords. Men det hör ju till att förlora också.
SK: Det beror lite på vad du menar med dålig förlorare? Att bli arg och slå sönder saker är lite loserbeteende, skulle jag säga. Ibland kan det hända, men gör du det varje gång. . . då blir det som måndag hela veckan.
RL: Jag är som Jonna ganska analytisk av mig. Jag ser aldrig så många highlightsklipp som efter en förlust. Klippen från andra SM-finalen har jag väl snart som favorit på datorn och får som förslag när jag går in. Man vet hur det är att vara där och vad som krävs för att ta sig dit. Som målvakt är det väl så att du kan ta alla skott. Mer eller mindre.
SK: Det måste vara svårt om du får ett överspel och skott i krysset.
RL: Absolut. Men det finns alltid något du kunde ha gjort annorlunda. Det finns grader i helvetet.
SK: Vi tittar mycket mer på video med nuvarande tränare. Innan dess var det i stort sett noll och ingenting. Kanske ett klipp innan säsongen. Jag tycker att det här är bättre. Det blir tydligare, men du måste kunna sålla. Det händer så mycket och man kan alltid säga att jag borde ha varit där eller där, men i den givna situationen läste jag det på ett annat sätt.
RL: Det är ofta där jag landar också. Det är nästan aldrig man känner att det man gjorde var alldeles fel.
SK: Jag kan vara väldigt negativ efter en förlust, men tittar du i efterhand tänker du inte alltid, men rätt ofta att ”nej, det var kanske inte så jävla illa ändå”.
JA: Det känns som det är väldigt individuellt om man kollar på klipp eller inte. Jag kan grotta ned mig just då, men sen får man tänka framåt. Annars går det inte.
RL: Jag tror att det är väldigt olika. Vissa i vårt lag har nog inte sett ett klipp sen Dackefejden.
OM DET ÄR LIKA ROLIGT NU SOM DÅ
SK: Nja, som barn var det väl som roligast. Då hade jag kunnat spela dygnet runt. Det var så jäkla skoj och ingen press på en. Jag tycker att det blivit roligare nu igen sedan jag fick barn. Det är fortfarande på största allvar, men slutar när jag kliver ur omklädningsrummet. När jag kommer hem skiter barnen i om pappa varit klappkass.
RL: När man var yngre kunde man spela hur mycket som helst. Då var det på liv och död. Förlust och du kunde vara trasig i en vecka. Nu när man blivit lite äldre…man kan släppa det snabbare. När du kommer hem tycker dom om dig ändå.
JA: Jag var så ung när jag kom till LFC och har fått uppleva sjukt mycket. Nu får jag chansen att komma utomlands och verkligen få se hur ett riktigt proffsliv ser ut. Jag ska inte säga att jag är klar när kontraktet går ut i Chelsea, men då är jag ändå 27-28…
RL: Då är du i min ålder.
JA: Haha. Förlåt. Men då är jag närmare 30 och frågan är vad man då vill med livet.
OM ATT LEVA MED PRESSEN ATT PRESTERA
SK: För min del har det försvunnit lite. Jag hade en jäkla prestationsångest när jag var 18–20 eller så. Jättemycket. Så att det hämmade mig. Jag har nog fortfarande en släng av det, men inte alls på samma sätt. Nu är man mer van vid att fokusera om. Ny match. Vinst eller förlust. Ny match. Förstår ni?
SK: Som ung får du chansen att göra det du är bra på. Du får misslyckas. Det finns mentala coacher, det finns coacher som kan se bortom match i kväll klockan sju och match på lördag klockan tre. När jag kom upp i Frölunda var det mer att du ska klara av det här. Gör du inte det finns det någon annan som tar över. Det var tufft. Man mådde inte bra med så mycket prestationsångest, men fick lära sig att själv hantera det.
RL: Jag tror att det handlar om mer perspektiv. Ju mer perspektiv du får, desto lättare blir det att beta av de där fem–sex klippen och sen blicka framåt i stället. Som ung kunde du tänka på ett avgörande misstag i ett par veckor.
JA: Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och aldrig egentligen drömt så mycket. Jag har spelat för att det är kul. 2009 när jag kom till LFC var det till ett stjärnspäckat lag med många utländska spelare och man fick ganska snabbt acceptera hur det var. Under mitt första år var jag fortfarande halva tiden kvar i min moderklubb i Mjölby och det var en bra trygghet. Jag kunde komma hem till en trygg miljö där jag kunde prestera. Numera, när trupperna blivit yngre och yngre upplever jag inte alls att det är samma hierarki.
RL: Personligen kan jag känna att det blivit enklare och enklare att hitta sin roll, ju mer plats man tagit. När man fick komma in och visa att man var någon att lita på. Nu är jag en av de mer rutinerade och kan ge stöd till de pojkspolingar som behöver det. (skratt)
SK: Har du tio raka vinster är livet ganska lätt, har du tio raka torsk är det tuffare.
JA: Då kanske det är farligt med tanke på att det gått så bra för oss med två guld på två år. Men det gäller att inte sväva på moln. Klart att du mår bra när du vunnit, men inte så att jag är nöjd. Det finns alltid saker att göra bättre.
OM NÄR DET ÄR SOM BÄST
JA: När du vinner. När du tränat på något taktiskt och ser att det plötsligt funkar. Att få ihop hela gruppen. Som det här året, när vi tappade många viktiga spelare och ändå kunde ta SM-guld. Att lyckas fast man inte tror att man ska lyckas, det är en häftig känsla.
SK: Jag kan inte säga något givet tillfälle. Slutspel så klart, men bara en vanlig match när det är ett jäkla drag på läktarna, då kan jag känna att ”shit, det är rätt gott jobb man har”. Man kan sitta i båset och tänka att, det blir nog inte roligare på nästa jobb (skratt). Utöver hockeyn har jag bara haft lite sommarjobb. Jag stod i nån närbutik i Kortedala i Göteborg, men inget mer.
RL: Det häftigaste för mig har varit när vi gått långt i slutspelen. När det är 2 000 åskådare i sporthallen, det blir ett jäkla tryck då. Det är riktigt häftigt.
JA: Självklart hör man publiken ibland, men jag tänker inte så mycket på inramningen när jag väl är på planen och spelar. Det kanske både är positivt och negativt, men jag kopplar bort det oavsett om det är 500 hemma på arenan eller 60 000 mot Brasilien i OS. Möjligt att jag är för dålig på att njuta. Så är det säkert. Men jag tänker på mig själv när jag spelar och lägger mig i en bubbla. Jag borde nog bli bättre på att uppskatta det jag faktiskt upplever.
RL: Men det är svårt att njuta när du spelar. När du väl är inne i matchen spelar det ingen roll om det är 140 personer i Wallenstamhallen i Mölnlycke eller 18 000 på Tele 2 Arena i Stockholm. Skulle vi på planen börja njuta, då finns det en risk att det smäller. Det är väl först efteråt man märker och tänker på det.
OM PUBLIKKRISEN
RL: Om vi haft en enkel lösning hade förhoppningsvis någon frågat. Jag tror att mycket handlar om, som i samhället i stort, att det är hårdare konkurrens. Det finns allt mer att göra och det är tuffare att få folk att gå och titta på just det vi håller på med.
JA: Det handlar om intresse och om att få folk att orka ta sig till arenan, i alla fall för oss i damallsvenskan. Herrallsvenskan har ju inte samma problem. Jag vet att folk har koll på oss, fast de inte är på matcherna.
RL: Vi har en ganska stark grund, föreningen i sig är stor och där drar vi en del folk. Samtidigt är vår kärnpublik är inte den köpstarka gruppen utan det är familjer med barn som själva spelar innebandy och ofta själv har matcher eller träningar när vi spelar. Därför är trenden att det går uppåt på våren, när de har slutat sina serier och har mer tid att kolla på oss.
SK: När jag kom var det dåligt när var runt 6 000 personer här. Nu är det nästan en bra siffra. Jag tror att det är jättesvårt. Man måste börjat testa nya grejer för att locka folk. I vårt fall kan jag på ett sätt förstå varför folk kollar på tv. Det är bra produktion, du får mycket information. Man måste få upp det här med fördelarna med liveidrott. Jag skyller själv på att jag inte har tid för barnens skull. . . men ta med dem då. Man kanske ska fixa ett bollhav nere i sporthallen?
RL: Sen är det så att folk drar ju folk. De lagen som lyckas bra, som Kristianstad i handboll, då blir det som ett evenemang. Då ska alla dit.
SK: Jag tycker att man måste ha huvudet mot rälsen lite, känna av vad kan vi testa? Och så testa det. Blir man utskrattad och det inte lyckas, så vad fan? Då har man ändå försökt. Man måste vara lyhörd, även om många kanske tycker att det ska vara som det alltid ska har varit.
JA: För oss har uppenbarligen inte resultaten spelat nån roll. Det märkte vi inte minst vid vår sista match i Champions league i höstas. Jag och Kristine Minde sa det innan, att vi blir besvikna om det blir under 2 000. Det kom inte ens 1 000.
RL: Det gäller att hitta sin målgrupp och fylla deras behov. Vår målgrupp är våra ungdomslag, hur ser vi till att de kommer till matcherna? Det blir ofta bättre när vi möter storlag som Falun. Då är det alltid mycket folk, men inte annars. Där finns helt klart förbättringspotential. Man måste så ett frö tidigt hos barnen och låta dem uppleva liveidrott. När de sen växer och själva börjar vilja gå blir det svårt att som förälder att säga nej.