Hästarna först: det är ju de som är anledningen till att det finns och har funnits ridskolor. Så här säger Elin Evaldsson om alla de 40-tal hästar som fanns på nu nedlagda ridanläggningen Ånestad i Berga:
– En del av dem var ackordshästar och har placerats på olika håll. Ponnyerna är alla sålda till andra ridskolor och privatpersoner.
När Ånestad lades ner sedan Smedstad ridcenter stod färdigt flyttade Elin och hennes sambo Magnus Andersson sin verksamhet i Marsab (Magnus Anderssons ridskola AB) hem till gården i Raelstorp utanför Linköping. Alldeles i kanten av naturreservatet Tinnerö.
– Det är fortfarande långa dar, men i ett annat, lugnare tempo, säger Elin.
– Under 20 års tid undrade jag över varför jag bodde här. Jag var ju jämt på Ånestad, från tidig morgon till sen kväll. Och på helgerna också, säger Magnus som började på Ånestad redan 1980 efter att han först ridit i Valla ponnyklubb. Tre år senare blev han instruktör och så småningom tog han över driften av ridskolan.
Från 40 lektionshästar på Ånestad till dagens 7, det är skillnad, det.
– Men jag åker fortfarande in till stan för att jobba. Fyra dar i veckan är jag på Realgymnasiet, berättar Magnus som har en 30-procentig tjänst som hästlärare.
– Ettorna har jag haft här ute, men i vinter blir det på Valla, en gång i månaden är jag också ute hos eleverna på deras praktikplatser.
Många gamla, ja unga också, ridelever till Magnus och Elin på Ånestad, vänder sig fortfarande till dem när de vill rida. Raelstorp har 70 elever (inte fler än fem i varje grupp och max fyra grupper om dan).
– Vi har inga barngrupper, utan satsar på ridning för vuxna och då för dem som har råd att ha egen häst, men inte har tid för en. Här finns inga måsten. Vi sköter om allt med hästarna, fordring, in- och utsläpp, hovslagar- och veterinärkostnader. De som kommer till oss vet att de får en kvalificerad utbildning. Linköping är en utbildningsstad, eleverna har rätt att ställa krav, säger Magnus.
Det är trångt, men intimt och familjärt på Raelstorp. Folk kommer och går, sitter ner och pratar, tar en fika innan eller efter ridningen.
– Det är det som är grejen, menar Magnus. Det kan inte bli stort här med tanke på reservatet inpå knuten och det ska inte bli stort. Det är en kvalitativ utbildning vi sysslar med.
Tio boxplatser finns det i dag, inom kort utbyggt till 15.
Om fem år? Vad tror ni har skett med gården och verksamheten då?
– Då bor vi någon annanstans. Utomlands. Men vi tänker inte sälja Raelstorp.
Magnus låter bestämd och man märker kärleken till gården när han visar runt och allt han byggt för egen hand, eller i varje fall sånt han har varit med och byggt. Han gillar att snickra och bygga.
Bygga ja, du är ju banbyggare också i hoppning?
– Ja, men det är mest mindre tävlingar. I år har jag byggt åt Tollstad HSK och ska bygga åt Mjölby och Valla ponnyklubb.
Kommer du att fortsätta ditt engagemang på Göteborg horse show och tävlingarna på Friends Arena i Stockholm?
– Ja, jag är fortfarande assisterande banbyggare åt Peter Lundström på Friends (tidigare också på Globen) och i Göteborg har jag varit en av fyra banchefer i 20 års tid.
Sambon Elin, utbildad ungdomsledare, började sin hästkarriär på ridskolan på Ånestad. Först som elev till Loa Axén 1988 och sedan elev till Magnus.
– Jag har inte gått någon skola för att bli instruktör utan har utbildats på Ånestad där jag sedan också fick möjligheten att börja jobba.
Hon tävlar i hoppning också.
– Men inte så mycket sista året då jag tyvärr fick ta bort min tävlingshäst som blev sjuk. Men jag har ridit upp till 1,30 och vi har en femåring, Champagne, som jag tror kan bli något.
På tal om unghästar:
– Min stora passion nu är att föda upp hästar och det har ju gått bra med tanke på Chamie som Fredrik Spetz tävlar på 1,50-nivå, säger Magnus.
Hur var det nu din hästbana startade? Var det inte nåt med din kusin?
– Stämmer. Peter Rosén, nu major på K1, bodde i Mjölby, jag i Linköping. Peter red på Mjölby ridklubb och tog med mig dit när jag var fem år. Han är tio år äldre än jag och en gång skulle han ringa till sin pappa för att denne skulle komma och hämta oss med bil. Men Peter hade tappat bort enkronan han hade fått till telefonautomaten på ridskolan, det fanns ju inga mobiler då, så sen bar han mig på axlarna hem till sig. Det glömmer jag aldrig.
jorgen.auer@corren.se