Karin Linderyd och Snowie tycker om att springa.
– Jag tror inte jag hade mått så bra som jag gör idag om jag inte hade hittat Runacademys grupp, säger Karin om den löpargrupp hon deltagit i under vintern.
Över en miljon svenskar lider av psykisk ohälsa och det är fler kvinnor än män som drabbas.
Karin Linderyd från Linköping är en av de drabbade.
– Jag har hela mitt liv dragits med ångest och fått kämpa väldigt mycket för att må bra och orka med vardagen.
Senaste kraschen, som Karin själv kallar det, kom i somras då hon skrevs in på psykiatriska kliniken på US i tre veckor.
– Jag hade dragits med stress länge, jag skiljde mig och flyttade från Vidingsjö till Lambohov. Det blev mycket som släppte på en och samma gång då, och jag har förstått att jag har svårt för förändring, så jag kraschade totalt.
– När jag mådde som sämst var det inte tal om att komma ut och springa. Det gick bara inte. Hade någon då sagt ”ska du inte ut och röra på dig lite, det kommer du må bättre av, det utsöndrar ju positiva ämnen i kroppen” så hade det känts som en förolämpning. Mår man så dåligt så är det tillräckligt tufft att komma ur sängen.
– Det var fruktansvärt. Jag ville inte leva. Jag ville kanske inte dö heller, men det var så plågsamt att leva så det kändes som inte fanns någon annan utväg. En del tycker att man är självisk och feg som ens överväger självmord. Hur man kan överväga att överge sina barn. Men då har man aldrig varit i den situationen själv. Hjärnan fungerar inte logiskt och rationellt när man mår så dåligt. Det är en sjukdom och man är i det läget inte i stånd att fatta rationella beslut.
Efter att ha behandlats på US under sommaren påbörjade Karin under hösten sin väg tillbaka. Det var då hon i sitt sociala medie-flöde såg ett inlägg om Runacademy.
Karin, som har tre barn och nioåriga dvärgschnauzern Snowie, anmälde sig till en femveckorskurs med två entimmespass per vecka.
– Jag har sprungit en del tidigare, bland annat Göteborgsvarvet några gånger, men efter sommaren hade jag svårt att motivera mig att komma ut. Då tänkte jag att det vore bra med grupp. Jag var väldigt nervös innan, men det blev väldigt bra. Vi var 60-70 anmälda och vi delades in i grupper utifrån hur snabba vi var.
– Även om man tidigare sprungit längre och fortare, måste man i ett sånt här läge vara snäll mot sig själv och inte sätta för höga målsättningar. Två kilometer i lusfart är bättre än noll.
Hur mår du av löpningen?
– Jag mår bra både fysiskt och psykiskt, jag blir starkare i kroppen och gladare. Känslan efteråt är riktigt skön. Det gav mig också tillbaka lite självförtroende, att jag orkar springa.
– Att komma in i en grupp betydde jättemycket i dessa tider. Jag är lärare på Platengymnasiet i Motala och vi har fortfarande i stort sett bara distansundervisning, så jag träffar inte så mycket folk. Även om jag var ganska tyst i gruppen så kändes det bra att vara i ett sammanhang.
Karin Linderyd, här med dvärgschnauzern Snowie, mår bra av löpning. "Jag mår bra både fysiskt och psykiskt, jag blir starkare i kroppen och gladare."
I kursen ingick också en del styrkepass via video, vilket fick Karin att träna i hemmet. På en del av löppassen hänger även hunden Snowie med.
– Hon tycker det är jättekul. Om jag stannar för att knyta skorna eller hämta andan så står hon och tittar ivrigt på mig som ”Kom igen nu!”.
Hur mår du idag?
– Nu har jag inte så mycket ångest längre, jag jobbar halvtid, men har lång bit kvar innan jag har normal energi. Jag tror inte jag hade mått så här bra som jag gör idag om jag inte hade hittat den här gruppen.