För de flesta var han nog mest känd som löpare och det var inte långt ifrån att han blivit känd för ännu fler.
1960 var han nära en OS-plats i maraton, men friidrottsförbundet valde att satsa på en annan löpare efter en uttagningstävling där dock de båda fick samma tid. Strandh blev kvar i Linköping.
"Men jag var så nära OS att jag till och med fick åka till Stockholm och prova ut kläder. De fick jag behålla för det fanns ingen annan som kunde ha dem. Det var ingen annan som var så liten och tunn", sa Lasse till mig i en intervju 2010.
Han var medel- och långdistansare och sprang i svenska eliten. Som veteran blev den lille och 52 kilo tunne Linköpingslöparen såväl världsmästare i maraton som detsamma i terränglöpning.
Lasse Strandh växte upp i stadsdelen Gottfridsberg och var naturligtvis med i föreningen Gamla Gottfridsbergare och hans släkt har bott i Linköping i flera generationer. Lasse berättade gärna om att en av hans förfäder var med om att mura tornet på Linköpings domkyrka i slutet av 1800-talet.
Det var Linköping som gällde för honom. I stort som smått. Gammalt som nytt. Han skrev insändare och debattinlägg, mest om motion och hälsa (särskilt skol- och ungdomsidrott), men även om kommunala ärenden. Även skrev han minnesord om människor han mött genom åren och som gått ur tiden. Två böcker skrev han också: Slumpens skördar och Son av sitt land.
Dessutom höll han i och spelade jazzmusik i närradioprogrammet Moonlight serenade i över 30 års tid och han anordnade utställningar på biblioteket flera gånger med massor av insamlade bilder om Linköping. Han fick också ett kulturarvspris 2006.
Många gånger hörde han av sig till Corren och ville påtala att det just den och den dagen var exakt 45 år sen, eller 50 eller 30, som han satte svenskt rekord på löpning 30 000 meter 1958. Eller att det var si och så många år sedan ett visst evenemang ägt rum på Folkungavallen. Eller att han nu sänt så många radioprogram. Ärendena var många och han pratade energiskt och länge om det han ville framföra.
Att han under de sista åren av sitt liv fick se sitt namn på en av stadsbussarna, gillade han.
”Jag fick ett erkännande till slut”, sa han i en Correnintervju 2016.
Efter att ha blivit påkörd av en bilist i april 2014 repade han sig aldrig riktigt och springa var inte aktuellt.
8 november 2018 slutade hans löparhjärta slå.