Larino var med i Paralympics, OS för människor med funktionshinder. Han deltog i dressyr som häst åt Iréne Slättengren från Linköping. Tillsammans vann de två guldmedaljer.
Till vardags hör 14-årige Larino hemma utanför Linköping sedan sex år tillbaka. Han ägs av Sofia Möller och bor i Malmskogen. När han är ute i hagen gillar han allra bäst att stå vid staketet och titta bort mot trafiken på gamla E 4-an.
Larino är en väldigt lugn och trevlig häst och hans ägare liknar honom vid en i jultider mycket välbekant figur.
-- Det är lite tjuren Ferdinand över honom, säger Sofia Möller.
Larino, eller Larry som Sofia kallar honom eftersom hästen bredvid i stallet heter Harlekin och kallas Harry, är annars född i Tyskland. I Schleswig-Holstein.
-- Larry är en holsteinare och uppfödd utanför Neumünster och det var så roligt efter OS när vi blev inbjudna av Holsteinerförbundet till en stor gala i Neumünster. Alla uppfödare och hästar var där och Iréne var också med och fick rida in på honom. Det blev stående ovationer för dem. Det var mäktigt, berättar Sofia Möller medan hon gör i ordning OS-hästen för en daglig ridtur.
Sofia berättar också att hon föll direkt för Larino när hon såg honom den där första gången för sex år sedan.
-- Ja, jag trodde aldrig att jag skulle äga en så vacker häst.
Men så blev det.
Och hur Larino, eller Larry, blev OS-häst är en ganska märklig historia. Valacken Larino är, trots att han är väldigt lugn, ingen lektionshäst precis. Tvärtom en häst med nerv som kan busa om han sätter den sidan till och han är inte direkt van vid andra ryttare än Sofia. Dessutom hade han inte gått några tävlingar under 2004. Ändå tyckte Sofia en dag att Iréne Slättengren, som stod utan häst (Spader Ess var skadad) men ändå var uttagen till Paralympics, kunde komma och prova lite med Larino.
Sagt och gjort, Iréne kom.
-- Och det blev väl lite av kärlek redan vid första ögonkastet. Vi hittade kontakt direkt, säger OS-guldmedaljören Iréne via telefon.
Inte heller på hästryggen tog det henne särskilt lång stund att bestämma sig.
-- Redan efter en kvart kände jag, Gud, det här är en väldigt bra häst.
Dessutom en välutbildad häst. Även om han inte tävlat under 2004 så har han med Sofia Möller tidigare tävlat åtskilliga gånger och det i betydligt svårare klass än vad som gäller i Paralympics.
-- Men han har också haft lite konstiga skador. Han hade en spricka i vänster framben en gång och det tog ganska lång tid innan skadan blev fastställd så under tiden överbelastade han de andra benen och fick andra småskavanker också. Och en gång fastnade han med huvudet i en trailer och slet sönder en nackmuskel. Så jag kunde ju inte garantera att han skulle hålla åt Iréne, berättar Sofia.
Iréne Slättengren tog med Larino till en internationell tävling i staden Josefine i Polen under midsommarhelgen, vann tre klasser, och hade hittat sin OS-häst. Att Larino skötte sig bra i Aten är väl självklart. Ekipaget vann ju två guld. Både individuella programmet och küren. Och guldryttarinnan har bara gott att säga om sin medaljkompis.
-- Det är klart att han har sina idéer. Ibland kan han liksom vilja sakta av, aldrig på tävling, men på träning. Då vill han stanna till och glo.
Hemma i Malmskogen står han och glor på gamla E4-an. I Portorasti utanför Aten glodde han på bergen.
Iréne Slättengren börjar plötsligt skratta i telefonluren.
-- Han är väldigt social och vill gärna plocka på en hela tiden med munnen och han gillar att ha huvudet mot min axel, jag är ju inte stor precis. Och så är han en riktig godisgris.
Jo, jag vet. Sofia Möller gav mig några sockerbitar att ge Larry. Genast var vi kompisar. Till och med så pass att jag fick sitta upp på OS-vinnaren och skritta i ridhuset. Jag kände mig nästan som guldmedaljör jag också. Men just som jag tänkte det, stannade hästen. Han ville inte gå längre. Han ville ta det lugnt, bara stå där och glo.
Men han glor inte alltid. Iréne Slättengren vet mer.
-- När vi är ute och rider i skogen bakom stallet kan han inte låta bli bladen. Han är på allt, löv och grenar. Och när vi var i Polen, ja då åt han av plastblommorna vid sidan av banan, och nu kommer jag ihåg, jag har inte tänkt på det förut, men i Aten så skulle han äta på min blomsterkvast.
Hur var det nu Sofia Möller sa: det är lite tjuren Ferdinand över honom.
Precis.