Han ler när han säger det.
Nästan på dagen tio månader har gått sedan den grymma och sanslösa kvalrysaren mot Gripen. Derby/Stångebro var ju så nära. Så nära allsvenskan som man bara kan komma.
Robert Ahxner, 32, glömmer det aldrig.
Hur ska han någonsin kunna göra det när folk påminner honom hela tiden?
Han säger:
-- Det är tydligt hur matchen gjorde avtryck på alla som var där. Så sent som häromdagen kom någon fram på stan och beklagade. Folk har verkligen visat sina sympatier och själv har man många gånger tänkt vad som hänt om vi gjort si eller så i stället.
Ni minns det säkert.
Direkt avgörande match, Derby/Stångebro mot Gripen, om en plats i bandyallsvenskan. Över 3 000 åskådare njöt av solen, av spänningen, av hemmalaget -- men efteråt var allt som återstod bara tomhet.
Derby/Stångebro vände ett underläge, Filip Bejke gjorde 5--4 och var bara någon minut från allsvenskan. Då kom kvitteringen och Gripen tog platsen i stället.
Åt helvete med de allsvenska drömmarna.
Solen gick i moln och på Robert Ahxner föll tårarna.
Bilden när han sökte tröst i flickvännen Maria Schills trygga famn, ni ser den härintill igen, sa det mesta. Runt omkring var det fullt av utslagna och otröstliga hemmaspelare.
Tomma blickar, gråtfärdiga ögon.
-- Allt var så perfekt och redan när vi åkte in på isen hade jag gåshud över hela kroppen. Det var en sådan fantastisk inramning som man kanske aldrig får uppleva igen.
-- När vi gjorde 5--4 hann man knappt fundera på vad som höll på att hända. När det blev 5--5 var det svårt att fatta, jag bara tänkte att "nej, det är inte sant".
Men det var det.
-- Ja, sedan var det slut och man försökte intala sig att vi faktiskt hade en chans kvar i den avslutande kvalserien. Mitt i all bedrövelse trodde jag fortfarande att vi skulle fixa det.
-- Jag har nog alltid varit en dålig förlorare, men har blivit bättre på att inte visa det. Efter matchen mot Gripen var jag oerhört besviken, men mera ledsen än förbannad. Jag tyckte att hela världen var orättvis, säger Robert Ahxner.
Maria sitter bredvid i soffan och nickar instämmande.
-- Jag kommer själv ihåg hur man slets mellan hopp och förtvivlan. Det var så mycket känslor. På kvällen hade föreningen ordnat med samkväm på Frimis och alla försökte hålla humöret uppe.
Nu är det snart nyår när vi träffar Derbyspelaren hemma i radhuset i Linköping. Att idrotten är viktig, men långt ifrån allt blev än mer påtagligt när Elias kom till världen för två veckor sedan.
Robert tar kärleksfullt upp sonen i famnen.
-- En ny erfarenhet att vara pappa, men det är fantastiskt. Jag känner att jag blivit mer sprallig när jag kommit ner till träningarna. Vi är några killar som numera ägnar sig oss åt babysnack i omklädningsrummet.
Han ler.
Derby (Stångebro är numera raderat i klubbnamnet) är obesegrat så här långt i vinter och kan mycket väl ta steget upp i högsta serien den här gången i stället.
Robert Ahxner behöver inte säga hur mycket han längtar.
På något sätt syns det ändå.
-- Du kan tänka dig själv, jag har, med ett undantag av en säsong i Tranås, spelat i den här klubben sedan jag var sju--åtta år. Det går inte att beskriva hur stort det skulle vara att gå upp med det här gänget där många av oss hållit ihop så länge.
Kan ni på något sätt dra nytta av det som hände i fjol?
-- Jag tror att det kan vara en sporre. Det är bland det bästa med idrotten, det finns nästan alltid nya mål och något att se fram emot.
Du tänkte aldrig att "nej, nu skiter jag i det här".
-- Nej, faktiskt inte. Det skulle vara kul att pröva på spel i allsvenskan, men vi ska ta oss dit först, säger Robert Ahxner.
Om inte om hade varit hade han redan varit där.