College och Euroleague finns i Hugos drömmar, men han stannar mer än gärna i Dolphins. "Klubben är viktig för mig. Den betyder väldigt mycket både för mig som person och för min basketutveckling."
Samtalet i solen på bänken utanför Stadium arena handlar om hur basketresan började i Linköping tack vare intresserade föräldrar och syskon. Om hur han som 14-åring "handplockades" av Dolphins efter en ungdomsmatch i KFUM-linnet. Om att pendla till grannstaden – och om flytten dit när gymnasiet började. Om att flyttas upp i A-laget. Om debuten i Svenska basketligan mot Nässjö. Om första ligapoängen mot Köping. Om SM-guldet. Om collegeplanerna. Om drömmen att få spela i Euroleague.
Men säsongen har också varit en kamp – på grund av coronapandemin.
– Det blev kämpigt med skolan. Den har varit riktigt tuff, säger Hugo och berättar:
– Skolan ville att jag skulle komma dit och göra allt som de andra gör. Men om jag var där kunde jag inte träna. Risken att få in corona i laget var för stor.
För att kunna vara med så mycket som möjligt har han fått anpassa sig. Styra upp provskrivningar i separata rum är bara ett exempel på alla egna initiativ. På grund av coronasituationen har han inte heller kunnat bo på elevhemmet som vanligt utan åkt fram och tillbaka till mamma och pappa i Linköping.
Han darrar till på rösten:
– De har kört jättemycket bil. Och jag har inte kunnat träffa min flickvän. Det här har tagit mycket även på de runt omkring mig.
Situationen fick även konsekvenser för betygen. De var höga sedan tidigare, men påverkades negativt.
– Åka ut i kvartsfinal hade känts surt när man offrat betyg, tid, energi och bensinpengar. Men när det blev guld var det värt allt. Jag mår superbra nu.
För att kunna satsa på basketen bytte Hugo Linköping och KFUM mot Norrköping och Dolphins. "Det här har blivit min stad nu. Hela min kompiskrets finns här så det är inte så konstigt att man trivs mer och mer."
SM-guldet ja.
Inför säsongen hade Hugo inte räknat med en A-lagsplats, än mindre att få speltid. Och att han skulle stå med en guldmedalj runt halsen fanns inte på kartan.
Den två meter långe forwarden spelade i ett tiotal matcher, inklusive en final. Att det inte skulle bli mängder av speltid under säsongen hade han räknat med.
– Bara att vara uttagen och ombytt är ett kvitto. Kan jag bidra med något från bänken är jag nöjd. Det är alltid laget först. Sådan är jag som person. Den här klubben betyder väldigt mycket för mig som person och för min basketutveckling.
Till hösten hoppas han ändå på en större roll.
– Det vore så klart roligt. Men då är det hårt jobb som gäller framöver.
Förhoppningsvis slipper han allt slit vid sidan av.