Sedan i våras har 13 spelare i damallsvenskan ådragit sig svåra knäskador.
Nattsvarta siffror som utmärker sig negativt i ett internationellt perspektiv, enligt Jan Ekstrand, idrottsläkaren från Linköping som specialiserat sig på just knäskador.
Hemkommen efter ett och ett halvt års arbete på en idrottsklinik i Qatar har Ekstrand de senaste månaderna följt utvecklingen i damallsvenskan – och tror sig ha en förklaring.
Jan Ekstrand leder forskningsgruppen Football research group som jobbar åt bland andra Uefa. I 20 år har gruppen gjort skadestudier på herrlag i Champions league. Dessutom följer de damernas Champions league och i den studien ingår bland andra Linköping och Rosengård. De följer också herrallsvenskan, men inte damallsvenskan.
Det är i den här statistiken Ekstrand ser ett mönster mellan de rika, storklubbar med stora resurser, och de fattiga, mindre klubbar med mindre resurser.
– Risken för att få en främre korsbandsskada i herrarnas Champions league är ungefär en skada i truppen varannan säsong. I en trupp på ungefär 25 spelare. Så har det i princip sett ut i 20 år, men nu minskar det ytterligare något. Herrallsvenskan har samma siffror, en korsbandsskada i truppen varannan säsong.
– Det intressanta, eftersom man alltid har sagt att det är fler korsbandsskador bland damspelarna, är att i damernas Champions league så har man samma siffror som på herrsidan. Även om vi inte följer damallsvenskan så vi ju sett i media hur man där bara i år har 14 svåra knäskador. Det innebär att det skulle vara minst dubbelt så vanligt i damallsvenskan. Så de som sticker ut är damallsvenskan, inte damer över huvud taget.
Hur lyckas damlagen i Champions league håller nere skadesiffrorna?
– De har ett medicinteam som tar hand om både herr- och damlaget. De träffas varje dag, diskuterar skador och har ett gemensamt kontaktnät med annan expertis. Detta finns inte i damallsvenskan. Där har lagen inte alls det medicinska stöd som finns på herrsidan, eller hos konkurrenterna i damernas Champions league. Där ligger problemet.
Ekstrand har besökt flera europeiska storklubbar, bland annat Chelsea där före detta LFC-spelarna Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Pernille Harder återfinns.
– Om du tittar på vilka åtta lag som var i Champions league-kvartsfinal i år så var det i stort sett bara storklubbar. Som Arsenal, PSG, Lyon, Barcelona, Atletico Madrid och Bayern München. Det här är en tydlig trend i damfotbollen, det är storklubbarna som utvecklas snabbast och där samarbetar herr- och damsidan.
Borde de damallsvenska lagen samarbeta med mer resursstarka herrlag?
– Ja, det är mitt första råd. Och idag går det utmärkt att jobba på distans, det gör stora delar av sjukvården.
Borde Linköpings FC samarbeta med IFK Norrköping?
– Ja, det är en möjlighet. En annan är LHC som man tidigare haft nära band till. Men de skulle också kunna gå ett steg längre, varför inte samarbeta med Chelsea? Det gäller att skapa ett win-win-samarbete. Linköping har varit en fantastisk plantskola. Kanske går det att locka Chelsea med ett samarbete där de får första tjing på de stjärnor LFC tar fram?
Jan Ekstrand berättar om de fyra viktigaste skadefaktorerna, se faktarutan här intill, och tycker det är fel när tränare talar om otur.
– Det finns alltid förklaringar, men det finns inget som heter otur. Ibland säger de också att en del skador är oundvikliga, när spelaren fått en tackling, men det gäller att fråga sig hur spelaren hamnade i tacklingssituationen. Kanske var spelaren ofokuserad och tänkte på något gräl i laget eller hemma? Eller var spelaren trött? Har du ett bra medicinskt team så vet de om de här faktorerna. Inte minst i damfotboll är de sociala faktorerna viktiga, beroende på vilka grupperingar eller band som finns inom laget.
Många damallsvenska lag kämpar med ekonomin, inte minst Linköping, hur ska de ha råd med ett utökat medicinskt arbete?
– Linköping och Rosengård ligger i framkant enligt vår statistik. Linköping har sedan länge ett system där de mäter sådana här faktorer, som till exempel sömn. Man kan tro att allt handlar om pengar, men läkare väljer inte att hjälpa idrottslag för pengarnas skull. Det är andra faktorer som är viktiga. Det gäller att hitta läkare som vill vara en del av ett kamratgäng, säger Jan Ekstrand.