Cyklister flyr kyla och grusiga vägar

Att cykelträna på vintern kräver ett starkt pannben oavsett om du trotsar kylan och håller dig på vägarna eller förlägger trampandet inomhus. Det som på sommarhalvåret handlar om solsken, värme, vackra vyer och len asfalt byts ut mot en träningsmiljö som är långt ifrån lika inspirerande.

I Campushallens friidrotts­hall är det varken tal om sol eller några enastående vyer, men barbenta cyklister med spirande träningsglädje går det däremot att hitta.

När Corren hälsar på är det tolv cyklister som har valt att förlägga fredagsmyset på löparbanan tillsammans med sin tvåhjuliga vän. En av dem är CK Hymers Michael Johansson som har tävlat i landsvägscykel och mountainbike sedan mitten av 1980-talet. Att han tränar inomhus är ovanligt.

– Normalt sett sitter jag på en gammal mountainbike vintern igenom. I januari fick jag ihop 200 mil. Jag har lite allergi mot inomhusaktiviteter som till exempel träningspass på testcykel. Här får jag i alla fall fartvinden som kyler mig lite grann. Och det är trevligt att sätta sig på en riktig cykel, säger han.

Att Campushallen i vinter har kunnat erbjuda inomhuscykling är ett resultat av idoga påtryckningar från Magnus Jarl, inbiten cyklist och spinninginstruktör på anläggningen. Idé och inspiration har han hämtat från Motala AIF som har cyklat på inomhuslöparbanor i flera år.

– Övertalningsprocessen har pågått i ett par år och till slut blev utfallet positivt. Motståndet har främst handlat om säkerhet. Det gäller att hitta en form som är säker och i och med att det har varit relativt få incidenter i Motala har man tyckt att risken inte verkar vara så stor, säger Magnus Jarl.

Innan träningspasset drar igång håller han en säkerhetsgenomgång som framför allt handlar om hur en omkörning ska gå till. Byte av bana får endast ske på långsidorna efter att cyklisten har kontrollerat att det är fritt bakåt samt gett tecken för banbyte. Det är även förbjudet att fylla på med energi och vatten när man sitter på cykeln.

Efter några varvs uppvärmning delar deltagarna in sig i två grupper och kör igång med tiominutersintervaller. Den snabba gruppen består av fem Hymer-cyklister som susar fram i 40–45 kilo­meter i timmen på 200-meters­banan. Det hinner bli några varv på tio minuter.

– Det är lite enkelriktat med bara vänsterkurvor och inte så många höjdmeter, men det får man ta. Vi har toppat runt 50 kilometer i timmen, men då är kurvorna elaka. Man sätter i innerpedalen trots att det är doserade kurvor och då är det inte så mycket marginaler kvar, säger Michael Johansson.

När det andra gänget svettas på sina cyklar finns det tillfälle att vara mer social än ute på banan. Den som har fördomar om att cyklister gillar att nörda in på detaljer får lätt vatten på sin kvarn. Den här gången är det milli­metervinklar på styret som diskuteras.

Efter ytterligare en tio­minutersintervall rullar Beata­ Bergkvist av banan. Hon har två Vätternrundor på meritlistan och cyklar ofta mellan Linköping och jobbet i Motala under sommarhalvåret. Den här gången är det dock första gången på ett halvår som hon sitter på sin racercykel.

– Det kändes vingligt i början, men efter några varv började jag känna mig mer hemma. Det är förvånansvärt jobbigt att cykla i bara tio minuter, men det är nog konditionen som inte är på topp, säger hon.

I höst väntar tvådagars­loppet Gotland 360 som handlar lika mycket om att vara social och äta gott som att motionera. Beata Bergkvist uppskattade träningspasset inne i Campushallen, men hon längtar trots allt ut på vägarna.

– För mig är cykling ett häftigt sätt att komma ut och träna och samtidigt ta mig någonstans. Nu gäller det bara att vänta till gruset försvinner på vägarna. Det är trots allt något helt annat att vara utomhus, säger hon.