50 år. Det känns lite overkligt att mannen framför mig är så gammal.
– Det tycker jag också, säger Biffen och skrattar.
Ingen ålderskris?
– Nej. Den kanske kom för några år sedan när jag tyckte att jag skulle ha en frän sportbil. Det slutade bara med att jag fick ont i ryggen, nu har jag en riktigt gubbig bil som är enkel att gå i och ur.
30 års engagemang inom Linköpings musik- och sportliv har gjort honom till ett välbekant ansikte i stan. Under intervjun hälsar han på flera personer som går förbi – antingen är han känd som killen som fick ordentlig fart på den lokala musikscenen en gång i tiden, eller också är han den populäre presschefen i Linköping HC och numera också Linköpings FC.
Han heter Peter men blir i nästan alla sammanhang kallad för Biffen. Varför?
– Det är faktiskt Correns fel. Jag spelade med mitt punkband Destroy på Drabanten i Mjölby för en herrans massa år sedan. Alla andra i bandet var små och korta, och i recensionen efteråt stod det ”på sång var en stor biff”. På den tiden var det populärt att alla skulle ha nåt speciellt namn, så jag fick heta Biffen.
Numera är det bara mamma som säger Peter.
– Och Mike Helber (LHC-profil) som av någon anledning alltid sa Peter i officiella sammanhang.
Biffen är född och uppvuxen i Skänninge där musiken, och framför allt punken, tidigt blev en viktig del i livet. Han gick aldrig klart gymnasiet, redan vid 18 års ålder flyttade han till Ryd (”jag ville flytta tidigare, men fick inte”). Väl i Linköping blev kontakten med musiklivet än mer intensivt. Snart var han styrelsemedlem i musikföreningen Rock d’Amour och började ordna konserter i stan.
Det riktiga lyftet kom när den gamla Maskinskyddsfabriken rustades upp och blev Skylten. Biffen – anställd av kommunen som föreståndare – höll i trådarna och med sitt driv låg han bakom storhetstiden under början och mitten på 90-talet när band som Kent, Cardigans, Thåström och en hel drös internationella band spelade på Skyltens lilla scen. Dessutom var han med och ordnade konserter i sporthallen, arrangerade den årligen återkommande festivalen i Nykvarnsparken och fixade festival i Folkets Park.
– Man tänker inte så mycket på det just då, men efteråt kan jag känna att det var fruktansvärt roligt och jobbigt på samma gång.
Ett idrottsintresse, som i många år legat latent, började också blomma ut. Egentligen var han mest intresserad av fotboll – och framför allt Liverpool – men ishockey lockade också och söndagsnöjet var att gå på LHC:s division 2-matcher. Engagemanget fanns där också, och Biffen bildade LHC:s supporterklubb White Lions säsongen 1986/87. Det blev sedan många år på diverse hockeyläktare runt om i landet när han följde LHC:s resa mot toppen.
– Ett starkt minne är från Tingsryd när vi gick upp i division 1 1993. Vi firade på isen efteråt och en av oss blev påkörd av ismaskinen. Jag tror han som körde var lite arg, säger Biffen och skrattar.
1996 blev Tommy Boustedt tränare i LHC, och det var han som frågade om Biffen var intresserad av att sköta underhållningen i arenan under matcherna – helt ideellt. Uppdraget utökades året efter med att ansvara för mediafrågor för det dåvarande division 1-laget. Det jobbet har han än idag, men nu är han anställd av LHC event AB.
– Jag var helt värdelös på det i början, jag var för långt ifrån laget och omklädningsrummet var heligt. Nu försöker jag vara så öppen som möjligt. Syns vi inte i media så finns vi inte, säger Peter ”Biffen” Karlsson.