Inte ett enda svenskt skott på mål på hela matchen, ja det var precis så dåligt som det låter.
Det var länge sen jag såg ett blågult mittfält bli så uppkäkat i en mästerskapsmatch som i första halvleken mot Irland.
Kim Källström och Oscar Lewicki såg helt sönderstressade ut, utan bollkontroll och tempo, och Emil Forsberg och Sebastian Larsson kunde inte ta en offensiv löpning, utan tvingades bara till defensivt arbete.
0–0 i paus var som en lottovinst, matchen kunde varit avgjord redan då.
Inte förrän Irland fick utdelning, när Wes Hoolahan ett par minuter in i andra halvlek satte 1–0 urläckert på halvvolley efter att Seamus Coleman snurrat upp Emil Forsberg alldeles för lätt, ryckte svenskarna upp sig något.
Först då såg vi den utstrålning, den shining, som Erik Hamrén säger ska vara hans lags signum.
Med Martin Olsson som offensivt hot till vänster, Kim Källström och Sebastian Larsson som pådrivare på mitten och Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti som hotande spetsar längst fram.
Det var tillräckligt bra för att tvinga Irland till ett självmål, men det var alltså inte tillräckligt för att prestera ett enda eget skott på mål och då är det svårt att vinna.
Många svenskar överraskade negativt i första halvleken, inte minst förbundskapten Hamrén som verkade totalt överrumplad av kollega Martin O´Neills taktik med hård press, långbollar och fokus på andrabollarna.
Efter många år under Lars Lagerbäcks drivna taktiska sinne har vi under Hamréns tid fått vänja oss vid taktiska avklädningar av modell större. Är det något jag hoppas av Janne Andersson, när han tar vid efter sommaren, så är det att han återskapar en Lagerbäcksk stabilitet i defensiven.
Med Hamrén blir det alldeles för mycket bergodalbana för min smak.
Fantastiska toppar, med Zlatan i centrum, men på tok för djupa dalar.
Bergodalbana åker man på Liseberg och Kolmården, inte på en fotbollsplan.
Där passar en trygg defensiv bättre, med lite lägre toppar och fler fula 1–0-segrar.
Inget skapar framgång så som fula 1–0-segrar.
Problemet med Hamréns landslag är att det inte ens behärskar den konsten. I stället har det ända sedan första matchen i november 2009 lidit av en hybris om att spela en fotboll som vi inte har material för.
En världsstjärna är inte tillräckligt för att spela glamourfotboll.
Att Tommy Svensson klarade det 1994 berodde på att han hade stjärnor på nästan varje position. Att Lagerbäck och Tommy Söderberg sedan lyckades så pass bra som de gjorde, trots en knapp handfull stjärnor i laget, berodde på deras insikt om sitt begränsade material plus deras taktiska sinne.
En insikt och ett sinne som är Hamréns största brister.
Andreas Isaksson var som så många gånger förr bäste svensk i premiären med flera avgörande räddningar.
Tyvärr tror jag inte det räcker med honom i slag mot Italien och Belgien, tyvärr tror jag det här blir Sveriges enda poäng i EM 2016.