Ayar Shekha vid aktivitetsområdet intill Skäggetorp centrum.
Jag knackar på dörren till RF/Sisu Östergötlands kansli i Linköping arena och en ung man, med ett stort leende och varm blick, kommer och öppnar.
– Välkommen! säger han.
Idag är Ayar Shekha, 25, idrottskonsulent med ansvar för Skäggetorp och Ryd och på fritiden ordförande för anrika Hemgårdarnas bollklubb.
För fem år sedan var läget helt annorlunda.
Ayars stora förebild och trygghet i livet var då Arash Sharafadin, före detta gängledaren som hoppade av och blev ungdomssamordnare för Linköpings kommun. När Sharafadin 2013 avled i samband med en mc-olycka så var det en av orsakerna till att Ayar började må dåligt psykiskt och drev över på den andra sidan, som han kallar det, med kriminalitet och spelmissbruk.
– Det kändes som jag hade förlorat allt och missbruket gav stora konsekvenser. Det var ett vägskäl, antingen levde jag inte vidare eller så sökte jag vård.
2003 kom åttaårige Ayar och hans bror till Sverige från Irak. Deras pappa var politiskt aktiv och deras mamma hade flytt till Sverige några år tidigare. Först bodde familjen några månader i Johannelund, sedan i Skäggetorp.
– Fram tills jag var åtta år växte jag upp med min morbror i Irak. Utan mamma och pappa saknade jag de grundläggande behoven, som trygghet, närhet, bekräftelse, uppmärksamhet och kärlek. Jag kände ingen anknytning till någon, efter så många år utan mina föräldrar skulle vi plötsligt leva tillsammans. Då blev jag väldigt busig.
Ayar trivdes tidigt i HBK:s ungdomsfotboll.
– Jag ville ha en meningsfull fritid, jag älskade fotboll, och var bra på det. Ändå mådde jag väldigt dåligt redan då och tyckte inte om mig själv. Samtidigt som jag alltid försökte vara glad. I min omgivning hade jag kompisar som hade det som jag eller tio gånger värre. Det blev väldigt dysfunktionellt.
Hur var det i skolan?
– Skolan fångade inte alls upp det här. Lärarna var uppslukade av att följa läroplanen och få eleverna att följa den så bra som möjligt. Jag hade ju tidigt fått lära mig att det inte var okej att visa känslor, så oavsett om jag var ledsen eller arg så hade jag alltid ett leende. Det var det som skapade mina problem, att jag inte kunde vara mig själv.
Du var duktig i fotboll sa du.
– Ja, där fick jag ett värde och en tillhörighet. Det gjorde att jag fick bra självförtroende, men jag hade fortfarande väldigt dålig självkänsla. Jag älskade inte mig själv, jag tyckte inte att jag var värdefull, snarare värdelös. Det är så många känner som väljer fel väg. De agerar ut sina känslor i något annat. Och när du är där, när du redan tycker illa om dig själv, så är det lätt att hamna i ett missbruk eller kriminalitet och dämpa det med materiella saker.
Så det är sökandet efter omtanke och gemenskap som lockar unga pojkar in i kriminaliteten?
– Ja, bland annat. Saknar du förebilder och en meningsfull fritid samtidigt som du inte får närhet, trygghet och samhörighet hemma så söker du dig till sällskap där du får det. Svårare är det inte. Du söker en gemenskap, ett värde och uppmärksamhet och bekräftelse. Någon som ser och lyssnar på dig.
Vid sidan av fotbollen följde Ayar också med några kompisar till musikaktiviteter hos ABF.
– Föreningslivet blev mitt sätt att komma in i samhället. Om jag inte hade kommit in där så hade jag inte varit här idag. Jag fick med mig bra grunder därifrån, grunder och utbildningar som formade mig till den jag är idag. Föreningslivet gav mig en trygghet som jag saknade.
Vid den här tiden, som tonåring, mötte Ayar männen som förändrade hans liv: Arash Sharafadin och Houshyar Kafashi. Sharafadin var ungdomssamordnare i kommunen och Kafashi verksamhetsansvarig för Shanazi hjältar, kommunens projekt för att stödja unga män och kvinnor som lever i hederskulturer.
– Där fanns plötsligt två människor som fångade upp mig. På riktigt. De lyssnade och var förstående, jag fick vara mig själv och gråta och vara arg när jag ville. Många tittar bara på ungdomars handling och konsekvens, väldigt sällan på orsaken till deras beteende. Med Arash och Hoshi talade jag ofta om vad mina handlingar grundade sig i. Jag kände att de brydde sig om mig, det var en ny känsla för mig.
Ayar Shekha vid Skäggetorp centrum.
När Sharafadin gick bort 2013 gick mycket i fel riktning för Ayar, han fick stora problem med psykisk ohälsa och spelmissbruk. Vi är därmed tillbaka vid vägskälet 2016: Att sluta leva eller söka vård.
Ayar valde livet, han gick till socialförvaltningen och sökte vård.
– Det hade jag aldrig gjort utan den värdegrund som mina föräldrar, föreningslivet, och Arash och Hoshi, hade gett mig. Vid den här tiden hade jag gått klart min utbildning hos Shanazi Hjältar. Det gjorde att jag där på botten förstod vilken väg som var rätt.
Ayar togs in på sluten vård, med gruppbehandling tillsammans med andra missbrukare.
– Alla andra hade alkohol- och narkotikamissbruk, jag var den ende med spelmissbruk. Men vår problematik var densamma. Förutom vilka konsekvenser missbruket orsakade. För mig var det ju framför allt ekonomiska. I min värld skulle det räcka med tre månaders vård, men det slutade med att jag var 15 månader i sluten vård. 15 månader utan att träffa vänner och familj.
Vad hände under behandlingen?
– Allt som jag hade tryckt ner under hela mitt liv kom upp. Och jag insåg allt det här vi har pratat om. När jag kom ut hade jag alla verktyg jag behövde. Jag fokuserade på att leva ett sunt liv och började jobba som resurs på Rosendalsskolan. Jag har själv gått på Rosendal, jag såg mig själv i många barn och såg vad de behövde. Efter ett år på Rosendal fick jag det här jobbet på RF/Sisu 2018.
Idag är Ayar idrottskonsulent i RF/Sisu Östergötland och ordförande i Hemgårdarnas BK.
Vad kan RF/Sisu göra i de utsatta områdena?
– Vi gör inga direkta insatser för att få bort ungdomar från kriminaliteten. Det är inte en trygg miljö att ge sig in i. Vårt arbete är förebyggande, vi arbetar för att de inte ska hamna där och i stället få en meningsfull fritid.
– Många barn slutar med idrott i elvaårsåldern, så ser det ut i hela landet, och i Skäggetorp betyder det att många då går över i kriminell verksamhet. Jag ser många som går igenom det jag har gått igenom. Idrottens fokus måste vara att se till att barnen stannar i idrotten längre, vi måste locka med förebilder som kan fylla deras behov och ge dem en plats i samhället.
Hur då?
– Innan sommaren fick vi i uppdrag av kommunen att under sju veckor skapa aktiviteter för att motverka den sociala oron i Skäggetorp, Ryd och Berga. Nu jobbar kommunens Ung puls vidare i samverkan med de lokala idrottsföreningarna. Det är aktiviteter utöver den ordinarie verksamheten för att fånga upp barn som inte har något att göra. Det är bra för de som bara vill vara med och lattja ibland. I Skäggetorp och Ryd har vi sådan basket, fotboll och boxning och i Berga basket och fotboll.
Gör ni något mer?
– Vi har jobbat i två år med att stärka de befintliga föreningarna. Vi gör dem organisatoriskt och ekonomiskt hållbara. Vi har även startat ett idrottsråd för att öka samverkan mellan föreningarna och tillsammans jobba med de utmaningar som föreningarna har. När SVT gjorde en granskning av idrottsaktiva i olika stadsdelar runt om i Sverige var Skäggetorp näst sämst. Det berodde bland annat på att de utgick från ansökningarna av det lokala aktivitetsstödet och många av föreningarna i Skäggetorp söker inte det, av ren okunskap.
– Nu har vi lärt alla Skäggetorpsföreningar söka lok-stödet, så jag kan garantera att Skäggetorp placerar sig mycket högre nästa gång den statstiken redovisas.
Ayar Shekha vid aktivitetsområdet intill Skäggetorp centrum.
Ayar Shekha talar också varmt om arbetet i "sin" klubb, Hemgårdarnas BK.
– I HBK jobbar vi inte för att forma fotbollsproffs, vår roll är att ge barnen en meningsfull fritid och hjälpa dem in i samhället. Många av dem har väldigt dålig självkänsla, de behöver känna mening med livet och bli sedda för dem de är.
Ser du skillnader mellan pojkar och flickor i det här arbetet?
– Ja, idrotten är inte jämställd idag. Vi har lång väg kvar. I Skäggetorp finns det flera orsaker till varför tjejer inte idrottar, en är brist på utbud. Det är också svårare att få med tjejer på aktiviteter kvällstid. Därför lägger många föreningar sina aktiviteter i anslutning till skolan, direkt efter skoldagens slut. Barnen slussas in till träningen efter sista lektionen. Föräldrarna känner då att det är en aktivitet i samverkan med skolan vilket får dem att lita på människorna som håller i den.
Hur ser du på framtiden?
– Idag gör jag rätt saker och jag får tillbaka mycket. Jag jobbar med det jag älskar. Som ordförande i HBK ser jag barnens glädje och gemenskap varje dag. Jag ser förändringarna och vilka resultat de ger. Då är det inte konstigt om jag börjar tycka om mig själv för det jag gör. Det är starkt kopplat till min självkänsla.
Hur skulle du beskriva din självkänsla idag?
– Jag har försonats med allt som hände under min uppväxt. Alla vi som var där gjorde så gott vi kunde då. Mina föräldrar också. Och själv var jag ju bara ett barn. Så svaret på din fråga blir att jag älskar mig själv. Jag tycker jag är värdefull.