Sju år har gått sedan kommunen slog fast att Linköping ska bli landets främsta idrottsstad 2015.
Under våren har slutspelen duggat tätt och aldrig tidigare har Linköpingseliten nått en så samlad framgång. Knappt hade hockeydamerna hunnit ta av sig guldhjälmarna innan det var dags för innebandyherrarna att ta SM-silver i Globen. Dagen efter vann Linköpings Volleyboll Club sitt tredje SM-guld, fast på hemmaplan i Sporthallen.
– Vi vann allt som går att vinna i volleyboll i år, konstaterar ordförande Bo Kindgren förnöjt.
Samtidigt tog sig Linköping HC återigen hela vägen till semifinal i SHL-hockeyn.
Att våren har varit extraordinär råder det ingen som helst tvekan om.
– Idrottsframgångarna har synts och folk lägger märke till det. Elitidrotten har aldrig varit större än den är nu, säger Christer Mård, ordförande i både LHC och fotbollsklubben LFC.
För att ta reda på vad kommunen har gjort för att hjälpa Linköpingseliten att nå toppen har Corren samtalat med representanter för de klubbar som det har gått bäst för i vår. Svaret från flera är lika brutalt som det är ärligt: Ingenting alls.
– Det är inte kommunens förtjänst. Jag kan inte koppla det till någon åtgärd som gjorts av Linköpings kommun. Det är enklare att säga vad de inte har gjort, säger Christer Kindvall, ordförande i Linköping innebandy.
En uppfattning som delas av Jan Carmesten, ordförande i RP Linköping. Han tycker inte att handbollen har dragit någon som helst nytta av visionen.
– Vi har en sporthall där vi knappt kan servera en kopp kaffe och en inplastad mazarin. Det är katastrof. Man sitter fortfarande på bakelitringar på toaletterna. Det är nästan så man skrattar åt det, men det ska vara vår huvudarena för innebandy, volleyboll och handboll, säger Carmesten.
Bo Kindgren i LVC är även vice ordförande i Linköpings idrottsförbund. Det är det organ som för idrottens talan gentemot kommunen. Han tänker i samma banor. Varken föreningsbidraget eller elitstödet har höjts nämnvärt, påpekar han. Inte heller har kommunen till exempel strajpat några bussar för att visa resten av landet att man tänker bli bäst.
Apropå kommunens mål att bli främsta idrottsstaden 2015 säger Bo Kindgren:
– Det här är inte mer än ord. Vi har bara hört ordet, de har inte kunnat svara på hur. Vi hade några möten och ställde frågan mer än en gång. ”Vad betyder det här? Hur mäter man det här?” Vi har inte fått något svar.
Istället menar ordförandena att det är klubbarna själva som ska ta åt sig äran för den slutspelsspäckade våren.
– Tankens makt är stor. De hade bra föreningar som lyssnade på vad de sa. Föreningarna ska hedras mer, de har gjort det här på sin fria tid och får kanske inte den kredd de förtjänar, säger Bo Kindgren.
På sätt och vis tror ändå Christer Kindvall (Linköping innebandy) att den diffusa målsättningen har haft inverkan.
– Jag tror att det har påverkat oss mentalt. Vi vänder det tillbaka till oss själva, vi ska vara bäst nu. Omedvetet har vi det med oss. Det är en morot, men vi saknar verktyg. Det konkreta finns inte, säger han.
Christer Mård, ordförande i LHC och LFC, både håller med och tycker annorlunda. Han har inte heller sett röken av någonting konkret. Men den stora skillnaden är att han inte hade förväntat sig det.
– Jag har nog aldrig satt i den kontexten att de ska göra någonting särskilt för oss för att vi ska bli bäst 2015. Ge oss så bra förutsättningar som möjligt så tar vi hand om själva sportutvecklingen. Vi är inte ute efter pengar, det fixar vi själva, säger Christer Mård.
Tvärtemot de andra ordförandena tycker han att det politiska beslutet har varit betydelsefullt för elitidrotten och en viktig pusselbit i vårens framgångssaga.
– Man ska inte ta ifrån kommunen det symboliska värdet ett sådant här uttalande faktiskt har. Det är att torgföra en inriktning som vi har haft glädje av, säger Christer Mård.
Samtidigt är han medveten om att ”hans klubbar” har haft mycket bättre förutsättningar än andra elitklubbar i Linköping. Inte minst när det kommer till anläggningar.
– Vi gick väl först i tåget och sen kommer andra efter. Man åker nog ifatt, säger Mård.