Denise serverar en kopp te och slår sig ner vid köksbordet hemma i lägenheten i centrala Linköping. Ljuset flödar in genom fönstren som tar upp en hel långsida i det kombinerade köket och vardagsrummet. Ett mycket kort stenkast bort ligger Correnhusets parkering. Lutar man sig lite vådligt ut genom fönstret skymtar Cloetta center bortom takåsarna.
Det är fredag eftermiddag och hon har precis kommit hem från jobbet som sjuksköterska på reumatiska mottagningen på universitetssjukhuset. Den ena arbetsveckan är slut. I Denises andra heltidssysselsättning, den på isen, är det minst sagt högsta fart. Ikväll väntar säsongens höjdpunkt för tjejerna i LHC. Denise själv, vinnare av poängligan fyra av de senaste fem åren, vill helst tänka på annat än hockey inför allvaret.
– Jag måste försöka undvika matchen i tankarna för jag skulle nog bli tokig annars. Och alldeles för nervös. På onsdag (läs i kväll) när vi går in i hallen, då blir det fullt fokus på uppgiften.
Sju år i Linköping
Det har gått sju år sedan Denise lämnade Wien för Linköping. Sju år sedan Iveta Karafiatova och Zuzka Tomcikova från Slovakien skickade ett meddelande och frågade om hon ville komma till Sverige.
– Iveta är back och Zuzka målvakt. När de kom till LHC fick de veta att det saknades en forward och då frågade de mig.
Någon tvekan?
– Inte alls. Jag spelade i ett av två lag som dominerade damligan hemma i Österrike. Vi i Wien vann alltid. Nu fick jag chansen att komma till ett land där hockeyn är mycket bättre. Det var ett lätt val. Dessutom är inte Sverige alls så kallt och mörkt som jag trodde innan jag kom hit ...
Österrike; borde du inte ha valt skidorna före skridskorna?
– Jo, kanske. Jag har åkt en del slalom med mormor under åren och det är kul. Men inte som hockey.
Intresset vaknade när Denise bara var fem år gammal och kikade över sargen när storebror tränade.
– En dag frågade mamma vilken sport jag ville syssla med. De skulle stötta mig vad jag än valde, men de trodde nog att det skulle bli tennis eller något sådant. När jag svarade hockey så blev det ganska tyst. Dessutom fanns inga lag för flickor. Pappa sa att jag fick fråga tränaren i killarnas lag om jag fick vara med. Han svarade att det gick bra, bara jag ”lovade att inte gråta som ett barn om jag blev tacklad”. Det var ganska tufft att säga till en 5-åring.
En i gänget
Denise blev kvar med killarna tills hon var 13 år.
– Eftersom jag började så tidigt så såg de mig som en i gänget. Det var aldrig några problem. Men när man kommer upp i puberteten så blir killarna ganska mycket starkare och då var det dags att byta.
Har du hemlängtan?
– Jag saknar familjen, men de kommer hit ibland. Dessutom måste jag alltid ringa efter varje match, det har vi bestämt. För övrigt saknar jag pappas mat. Hans wienerschnitzel till exempel. Jag har försökt att laga den här, men det går inte. Det är något med ströbrödet, tror jag.
Denise pratar nära nog perfekt svenska. SFI-kurserna ger hon inte mycket för, den största hjälpen när hon kom hit var lagkamraterna.
– Utbildningen var nog bra, men vi var fyra tjejer från LHC som skulle plugga tillsammans och vi bara skrattade hela tiden. Det var ingen idé. I laget pratade vi engelska men när de svenska tjejerna tröttnade på det så var det bara att lära sig att förstå vad de sa.
Ett par år senare tog Denise en svenskkurs vid universitetet för att sedan kunna läsa vidare till sjuksköterska.
Fast jobb, fin lägenhet, framgångar på isen, sambo och många vänner i Linköping. Det är egentligen bara en sak som fattas?
– Ja, nu har jag varit här i sju år så nu är det dags.
Kommer det att ske mot Modo?
– Modo är ett tufft och skridskoskickligt lag. De är duktiga på att vända spelet i mittzonen. Det gäller för oss att hålla ihop laget så att de inte kan köra igenom oss. Vi har haft en bra kärna i ett par år nu och så har vi fått in Bailey Bram, Emilia Andersson och Stefanie och Julia Marty. De passar bra i gänget både på och utanför rinken. Vi umgås mycket i laget och är nästan som en familj, jag tror att det är en nyckel till att det har gått så bra den här säsongen. Så svaret är ja, vi tar guld!