–Phu, pustar Angela och slår sig ner vid ett bord i Missionskyrkans kafé efter den medryckande uppvisningen. Till vardags har ”013 lost in line”, klubben där Angela och Hasse dansar, en träningslokal i kyrkans byggnad, men den är för stunden omgjord till konferenslokal så det blev till att improvisera när bilderna skulle tas.
Men tro nu inte att det var premiär för gatudans för det framgångsrika paret, nej då för ett par veckor sedan spontandansade de på trottoarerna i engelska Blackpool så fort de hörde musik.
Vad annat kan man göra som alldeles nybliven världsmästare? Glädjen måste ju ut på något sätt.
Vi beställer kaffe och bubbelvatten och så berättar Angela och Hasse resan fram till de medryckande stegen de just visat upp för oss och allmänheten på gatan utanför.
– Jag ville börja med aerobic hemma i Linghem men det fanns inte, börjar Angela. Då fick jag höra av en instruktör på gymmet att linedance är som aerobic light.
På den vägen är det som man brukar säga.
Angela fastnade snabbt och lärde sig allt mer. När hon ville utvecklas ytterligare var det flytt till Linköping som gällde och i 013 lost in line fick hon träna för duktige instruktören Charles Åkerblom Roskvist.
– Jag blev lite starstruck, säger hon. Han har ju flera VM-titlar och koreograferar danser som vi får träna till på kurserna, det är fantastiskt.
Hemma i Linghem kände sig Hasse allt mer ensam, men istället för att dra ner på träningstimmarna gjorde Angela det enda rätta och såg till att maken knöt på sig egna dansskor.
– Så kul det var, säger han. Jag upptäckte ganska fort att jag har talang för dans. Jag har tränat kampsport, främst karate och så spelar jag olika musikinstrument. Om man blandar det så blir det tydligen linedance.
Det gick så bra att Charles Åkerblom ville att både Angela och Hasse skulle anmäla sig när VM skulle avgöras i Blackpool i mitten av augusti.
– Jag tvekade för jag gillar inte att visa upp mig, säger Angela.
Men Charles tryckte på de rätta knapparna när han började prata om att ”fega ur” och stanna hemma. Och så rätt han hade. Både Angela och Hasse tog domarna med storm och vann sina respektive klasser.
Bäst i världen alltså?
– Ja, det är fantastiskt roligt, säger Hasse. Det betyder ju att vi har framfört vårt bidrag jättebra och fått fina betyg. Vi fick inte bara guldmedalj faktiskt, utan även omdömet ”gold with honour”. Som ett MVG kan man säga.
Hur firar man ett VM-guld?
– Vi var ute och åt i Blackpool med hela gänget som var med. Och så spontandansade vi på gatorna så ofta vi kunde!
Hasse lyfter fram en låda och visar en vacker pokal med ett jordklot på toppen.
Angela ler.
– Vi är ganska olika, säger hon. Hasse vill visa och berätta, medan jag mest vill tona ner. Jag gillar inte alls att visa upp mig och jag var så nervös inför tävlingen att om någon sagt att jag fick åka hem så hade jag stuckit direkt.
Vi pratar en stund om favoritmusik och Hasse trycker fram en bra bit på telefonens spellista.
– Vill ni se stegen? säger han och far upp mellan kaféborden.
Klart att vi vill.
Det är lätt att förstå att en inbiten dansare inte kan stå still. Hasse och Angela tränar åtskilliga timmar i veckan och när det inte räckte med de gemensamma passen i klubben tog Hasse fram målarpensel och skruvdragare.
– Vi lyfte ut möblerna ur vardagsrummet, rollade väggarna vita och skruvade upp speglar. Nu kan vi dansa hur ofta vi vill!